Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Här låg parken, tyst och höstöde, med väldiga
gulröda drivor mellan stammarna. Jag hoppades
få återvända till mina inbillningar.
Olyckligtvis blev jag varse en hund i
hundkoja. Djuret sprang ut och började skälla. Det var
en stor, vacker lurvig hund, han liknade en varg
och hette mycket riktigt Wolf. Sedan jag
övertygat mig om kedjans längd, satte jag mig på huk
framför honom, nätt och jämt utom räckhåll. Han
väsnades. Plötsligt kom pojken springande och
ropade:
Det är min hund. Jag förbjuder dig att reta
honom.
Min avsikt var inte att reta hunden; men nu
började jag känna mig förolämpad och svarade:
Jag retar honom så mycket jag vill.
Och jag började grimasera åt kräket, som snart
råkade i det vildaste raseri. Pojken stod odh såg
på. Efter en stund sa han:
Du är feg. Om hunden vore lös, skulle du inte
töras.
Jag uppmanade honom att släppa lös hunden;
han invände:
Du vet, att jag inte får. Annars sa du inte så.
Då är det du, som inte törs, sa jag och gick
nedåt parken. Han ropade efter mig: Ska jag
släppa hunden?
Vad skulle jag svara? Sa jag ja, så var jag
förlorad; sa jag nej, så var jag feg. Jag gick en
medelväg och svarade: Om du törs! Jag fortsatte
5. — B ers man, Jug, Unns och Medardus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
