- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
2

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 1. FÖRHÖRET

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Så!” sade gubben: ”Jag ville se, om du var hemma och
flitig, Börta.”

”Börta!” hördes i detsamma en gäll röst nedifrån gården:
”Börta! Storfar koxade så stort på oss, när han kom hem från
gärdet! Han såg att du icke var nere hos oss. Han tror
kanske du är borta.”

Gubben låtsade som han icke hörde rösten derutanföre,
utan vände sig helt vänligt till den unga, ännu mera rodnande
flickan. ”Hvems tröja är det du syr på?”

”Lägg ifrån dig Gunnars tröja, och kom ner!” sade rösten
der ute.

Börta rodnade ånyo.

”Är det Gunnars tröja?” återtog gubben utan att afvakta
ett svar, som han hvarken behöfde eller erhöll af Börta: ”Den
behöfdes ju icke färdig före midsommar! Men det, som redan
är färdigt förut, kommer inte försent, då det tarfvas.”

”Skynda dig!” ropade Katred.

”Hur är det med min helgdagströja?” sade gubben. ”Har
du sett om den behöfver lagas. Få mig se den i hastighet!”

Börta hade just haft den nere och lagat den, så att den
låg bredvid henne på kistan. Tigande tog hon upp den och
bredde ut den för den granskande gubben.

”Hör du då intet, Börta, eller är du döf?” skrek rösten
så högt den vågade af fruktan att höras in i stugan. ”Du har
väl aldrig somnat? Det kan du visst icke göra, när du sömmar
på Gunnars tröja!”

Den allvarsamma gubben upplyfte ögonen och såg på den
förlägna flickan, som icke vågade höja sin blick ifrån golfvet.
Ett fint, skälmaktigt leende började spela i gubbens skarpa, ehuru
af skrynkliga lock betäckta ögon. ”Det är någon, som ropar
dig, hör jag”, sade han.

”Det är Katred!” svarade flickan. ”Jag vet icke hvad hon
gör sig för omak.”

”Jag får lof att ha dig litet närmare under mina egna
ögon!” sade gubben. Derefter, medan han var i sitt skälmaktiga
lynne, gick han ifrån den bestörta flickan och rakt fram
till gluggen, för att också sätta den andra i förlägenhet.

”Jag säger dig, Börta - - -” skrek Katred, men
tvärstannade, då gubbens gråhåriga hufvud stack ut ur gluggen.

”Hvad vill du säga Börta?” frågade den gamle. ”Hvad har
du sjelf sömmat? Börta har lagat min tröja.”

Småleende drog gubben sig tillbaka, medan Katred sprang
sin väg. Han nickade vänligt åt Börta och begaf sig åter utför
stegen.

Då gubben Michiol nedkommit i förstugan, stannade han
och pustade efter den ovana ansträngningen några ögonblick.
Derefter öppnade han dörren till kåvan eller förstugukammaren,
dit han också ytterst sällan kastade en blick. Men i dag hade
gubben kommit sig till att se sig om i sitt hus.

I kåvan stodo tvenne väfstolar. Sedan gubben en liten
stund stått i dörren och betraktat den landtliga flitens verktyg,
som nästan hel och hållen intogo den lilla kammaren,
vände han sig utåt gården och ropade: ”Katred!”

Bäfvande och förlägen nalkades den unga kullan. Men
gubben hade återtagit sitt vanliga allvar, så att det tycktes, som
han glömt det lilla uppträdet vid loftet. ”Hvems väfvar är det,
som nu äro uppe?” frågade han.

”Den ena är min, och den andra Börtas!” svarade hon
med någon ångest, ty hon hade ännu icke fullkomligt hemtat
sig från öfverraskningen.

”Så-å”, återtog gubben: ”och när hinner J väfva ned dem?”

”Börta har nog sin nere i veckan, som kommer”, svarade
hon, ”men jag har väl fjorton dagar qvar ännu. Om jag fick
sitta litet mera vid, skulle jag kanske också få slut förr.”

”Så skynda dig, att vi få ut väfvarne ur kåvan!” sade
gubben, och gick in.

Katred begaf sig till de andra kullorna, och snart befanns
det, att de samtliga hade någon syssla i ladugården, ty dit
församlade de sig. Det dröjde icke heller länge, innan också
Börta kom utför stegen och infann sig på samlingsplatsen. Der
var ett undrande och funderande hvad som nu kommit åt storfar
och hvad han hade i sinnet.

Om aftonen, då karlarne kommo hem, satt gubben, tankfull
på en bänk framför sin stora sparlakanssäng i stugan,
medan Börta framsatte på det stora hvitskurade bordet den
tarfliga aftonmåltidens mjölkfat och bröd. Det var en något
öfverflödigare undfägnad, än den, som vanligen brukas, bestående af
bara gröt, doppad i ett dåligt svagdricka.

Ingen talade ett ord, utan allas blickar voro fästade på den
gamle. Börta måste då fram, och sade honom sakta att
måltiden var färdig.

Då stod gubben upp och gick i högsätet. Alla knäppte
händerna tillsammans och efter den allvarliga bönen satte de
sig på sina vanliga platser. I Michiols hus, der han sjelf förde
ordet, pratades icke mycket, då den gamle sjelf teg. Nu var
der en särskild orsak till tystnaden, ty man väntade något
ovanligt af gubben.

Men han leg och åt, som det tycktes, med något tungt
på hjertat. Slutligen, just då måltiden tycktes slutad, vände
han sig på en gång till den äldste sonen Matts: ”Du skall
göra en säng åt mig, Matts! Jag skall väl bo i kåvan härefter, så
snart kullorna fått ner sina väfvar.”

Alla sågo något häpna ut. Matts rodnade, och det frågande
uttrycket i hans uppsyn förvandlade sig till en hemlighetsfull
aning af glädje.

”Katred!” återtog gubben: ”har du någon helgdagströja
färdig åt Matts?”

”Ja!” svarade den förvånade flickan, och hennes kinder
vexlade snabbt sin färg mellan blekhet och rodnad.

”Börta har väl inte ännu slutat Gunnars granna sömmar,
kan jag tro”, sade gubben, medan ett småleende spelade öfver
hans åldriga drag: ”men hon somnar icke, när hon syr åt
honom, har jag hört. Låt se, Börta, om du hinner färdigt tills
om fredag! Och tack och heder skall du ha, för det du också
tänkte på gamla far. Bittida om fredag gå vi till prosten.”

Nu ville glädje och fröjd bryta löst, men gubbens ansigte
återtog ånyo sitt stränga allvar. Alla sågo med vördnad och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free