Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- DALARNE. 4. AFSKEDET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DALARNE.
4.
AFSKEDET.
År förflöto. Den gamle Michiol hade inflyttat i kåvan, men
han fortfor att utöfva sitt husbondvälde, så att det var han,
som ordnade hela hushållningens gång, ehuru hans söner redan
skänkt honom värdigheten af farfar. Husfolket förblef, såsom
förut, i ett slags patriaikaliskt beroende af den gamle.
Bland kullorna, som bodde på loftet, var en, på långt håll
slägt med Michiols hustru. Denna tycktes efter Börtas giftermål
hafva vunnit första rummet i gubbens ynnest: det var Marit,
eller såsom hon fullständigt benämndes, Nislas Marit Ersdotter.
Hon var från Rättvik, och bibehöll, såsom det i Dalarne
brukas, sin ärfda drägt, ehuru hon nu tjente, eller åtminstone
uppehöll sig och var skrifven i en annan socken. Marit tog
serskildt hand om gubben, sedan Börta fått mer att sysla med man
och barn.
Ett missvextår, den för Dalarne mer än för andra
landsorter förfärliga landsplågan, hade gått öfver landet. Under
vintern var ofta stor nöd i gamla Michiols hus, men då
gubben inskränkte sin egen föda, och qvinnorna utblandade
brödet med allt mera bark, vågade ingen knota. Den som uppehöll
modet hos alla, ehuru hon förtärde minst, var Marit. Börta
deremot tycktes djupast bedröfvad, och kanhända var det
hennes tysta sorg som hade liksom smittat Gunnar. Ingen kan
genomskåda modershjertats djup, men som man trodde var det
bekymret för den lilla dottern, som tärde på Börtas hjerta.
Emellertid var det den gamla seden hos Michiols, att i främsta
rummet barnen skulle hafva sin nödtorft: de fullvexta, som hade
begrepp om nöden, borde kunna lida och svälta. Vid jultiden,
då det öfverflöd, som i Dalarne kunde förvärfvas, eljest vankade,
var detta år så knappt, att endast barnen till högtiden finge
oblandadt bröd. Ju mera folket afmattades af bristen, desto
trögare begynte sysslorna att gå. Hungern medför icke blott
ögonblickliga lidanden, utan den plundrar äfven framtiden på
krafter, så att den icke, om den också afhjelpes för ögonblicket,
låter sina offer slippa långsamma följder.
En dag voro de bleka gestalterna i Michiols hus samlade
till sin knappa måltid. Börta var djupare nedslagen än vanligt;
hon hade försummat att göra sina sysslor i ladugården, och
i stället gråtit. Försummelsen hade icke af husbonden eller
någon bland männerna blifvit bemärkt, ty Marit hade med
otrolig skyndsamhet förrättat sysslorna i hennes ställe. Det
var Katred, som hade sett försummelsen, och som beslöt att
anmäla den för gubben.
Så snart bordsbönerna blifvit lästa, och alla satt sig på
sina platser, sade Katred rent ut, att det aldrig kunde bära sig
med Börtas gråtande. Gubben såg, vid denna underrättelse,
först på Katred med en sträng uppsyn, derefter vände han långsamt
ögonen på Börta, som, utan att svara ett ord, endast brast
ut i förnyade tårar. Gunnar rodnade och sade blott, att
sysslorna i ladugården voro fullgjorda. Han kastade vid denna
anmärkning en tacksam blick på Marit
”Gråt hjelper icke för annat än synden,” sade Michiol. ”Gråt
icke öfver kroppens nöd, barn! Om också kroppen försmäktar,
behöfver själen icke gå förderfvad. Lider du mer än vi andra,
Börta?"
Börta svarade endast med en allt häftigare gråt, och tryckte
sitt späda barn i sina armar.
Michiols öga dröjde en stund, allvarligt pröfvande, på den
honom så kära sonhustrun. Derefter vände han blicken
mörknande på Katred. ”Du har starkare sinne, Katred,” sade han.
”Men kom ihåg skriftens ord: den svaga tager upp! Jag vet
hvad Börta vill. Kunnom vi tåla till våren, Gunnar?”
Gunnar såg upp. ”Som J vill, far!” sade han: ”Men ju
längre vi dröjom, ju mindre ha vi qvar både af födan och styrkan.”
”Den som går ut på arbete före våren, hans arbete blir
tigga,” yttrade gubben.
”Vi ärom för många,” anmärkte Matths. ”Den litsla
hemmansbiten kan icke föda oss alla.” En sidoblick, nästan
oförmärkt, flög till Marit.
Marit trädde fram. ”Jag vill gå!” sade hon. ”Jag har
ingen rätt att vara här.”
Gubben Michiol höjde rösten och upprepade: ”Den som
går ut på arbete före våren, hans arbete blir tigga.”
”Jag vill gå!” upprepade Marit långsamt, men med en
stadig röst.
”Än har ingen ur mitt hus gått ut på tiggarstigen,” sade
Michiol befallande. ”Det sker icke heller härefter. Herren har
pröfvat oss i år, men jag vet att han hjelper oss åt året. Du
skall fara till köpmannen i morgon, Matths! Vi vilje se till,
hvad vi kunne gifva honom i pant Då nöden ligger så hårdt
på, må vi icke blygas för vår fattigdom. Kreaturen sälja vi icke.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0019.html
