Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- DALARNE. 5. KULLAN I DÖDA SKOGEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DALARNE.
5.
KULLAN I DÖDA SKOGEN.
Den visserligen icke särdeles betydliga sparpenning, som utgör
Dalkarlens behållning, då han från en lyckad utvandring
återvänder till hemmet, är dock för honom ett stort och icke blott
oftast tillräckligt, utan till och med mångengång rikt bidrag till
hans bergning. Om han lyckats att finna ett redbart arbete och
icke blifvit lockad att förspilla sin kraft och sin förtjenst på
krogen, vinner han, utom penningar, äfven menniskokännedom
och en viss trygghet, att genom egen förmåga kunna förvärfva
sitt bröd. Men också medför han, om han råkat i dåligt sällskap
eller fått ringa och ostadigt arbete, till hemmet ett
förderf, som der, ehuru hämmadt i sitt utbrott, likväl fräter hans
inre och gör honom slutligen från fattig och förtviflad till brottsling.
Men sättet, hvarpå förderfvets makter snärja menniskan,
äro olika. Än öfverrumplas den lättsinniga af lasten och
sjunker med ens i ohejdad fart till dess afgrund; än smyga de
elaka vanorna småningom giftet i hennes tänkesätt, så att hon
sjelf icke förmår varsna huru hon kommit så djupt. Men det
gifvas också onda ögonblick, då en enda tanke stjäl sig in och
biter sig, såsom en svartalf, fast i själen, utan att mera kunna
förjagas. De onda ögonblickens tanke släpper icke sitt tag i
hjertrötterna, om icke dessa genomträngas af den heliga
ödmjukhetens underbara lif. I ett stolt och afundsamt sinne
utvecklar sig den onda tanken, helst när den döljes och rufvas
af klokhet och yttre tvång, till något ovillkorligen brottsligt.
Den gamle Michiol var mera stilla än vanligt den
sommaren, då Gunnar och Börta voro borta. Han kom senare ut
till åkerarbetet och det tycktes som han icke så noga gaf akt
på det som gjordes. Mången fåra, som eljest skulle kostat
Matths en anmärkning, fick nu ligga som den fallit, och Matths,
med sin mulna uppsyn, gjorde arbetet så släpigt och trögt, att
gubben snart ledsnade att se på honom. Då gick gamla Michiol
in i kåvan, tog fram glasögonen och läste i sin gamla bibel.
Gubben såg illa och hade just aldrig varit så särdeles kunnig
i sjelfva läsningen, fastän han ägde ett utmärkt godt begrepp.
Det hände derför mer än en gång att han kallade in Marit
och lät henne läsa för sig.
Marit hade, efter den unga mannens och hans hustrus
afsked, också blifvit liksom modstulen. Hennes sysslor gingo
icke med samma fart som förr, och hon tycktes endast vara
tillfreds, då hon fick läsa för den gamle. Ett par gånger knotade
Katred öfver hennes försumlighet i sysslorna, men Matths
tillsade sin hustru, att ingenting låta sig märka rörande Börta,
ty då skulle gubben bli ”rent viller”, som han uttryckte sig. ”Hon
bär ju gubben på sina händer, och aldrig har han varit så
passad, som hon passar honom”.
Hvarje söndag vandrade gubben till kyrkan. Den, som
aldrig blef hemma, då gubben gick, var Marit. Hon hade
visserligen bordt, i tur med de andra, blifva hemma för att
vårda kreaturen, men hon visste alltid att ställa så till, att hon
hade bytt bort sin söndag. Vägen till moderkyrkan var lång,
och ledde öfver en skog. Der var det gubben Michiols vana
att hvila sig vid en stor sten, som just var belägen vid gränsen
emellan tvenne byars utmarker. Både på hem- och bortvägen,
satt gubben der, och Marit läste då för honom i psalmboken.
En söndag, sedan de hört en besynnerlig predikan, som i
synnerhet framställde åtskilligt om Gamla Testamentets offerseder,
utbröt, under det de sutto vid gränsestenen, en ovanligt
stark åska. Marit läste, under det dundret rullade öfver deras
hufvuden, den ena psalmen efter den andra, emedan gubben
förklarade att han kände sig alltför trött för att genast fortsätta
vandringen, äfven om han skulle blifvit genomblöt.
Medan den gamle och flickan så sutto der ensamma, ty
allt det öfriga kyrkfolket hade redan skyndat hem, hördes en
mångdubbladt skarp åskknall helt nära dem båda, och en blixt
slog ned i en torr gran bakom dem. Det var ett af dessa
döfvande åskslag, som icke äro ovanliga i skogstrakter, och som
med ett slags förstenande kraft träffa allt lefvande i sitt
grannskap. Psalmversen förstummades på flickans läppar och den
gamle Michiol föll sanslös med hufvudet emot stenen.
Marit kände en besynnerlig tryckning öfver hjessan, men
hon fattade, liksom instinktlikt gubbens hufvud för att resa
upp honom, utan att gifva akt på sin egen plåga. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0023.html
