- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
10

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 5. KULLAN I DÖDA SKOGEN

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppsteg ur den blixtslagna granen en rök, som efterföljdes af
sprittande lågor. Det visade sig att åskan antändt det träffade trädet.
”Far!” ropade Marit ifrigt: ”skogen brinner!”

Den gamle återvann sansningen och slog upp sina ögon:
”Herren hjelpe oss!” suckade han.

”Kom far, låt oss skynda härifrån!” bad Marit i sin ångest.

”Ja, vi skola säga till grannarna, att de skynda hit och
släcka!” återtog gubben och reste sig, med kraftig ansträngning,
för att aflägsna sig från det farliga stället.

Marit fattade hans hand och ledde honom.

Bakom dem ökade sig elden allt kraftfullare i den träffade
granen. En gråblå slöja af rök omslöt först hela den stolta
månggreniga stoden, der de sprittande lågorna, liksom juveler
på ett furstligt bruddok, spelade i flere färger, tills de hunnit
nog styrka att sluta sig tillsammans. Då rusade den förenade
flamman uppåt och under ett vildt, liksom hånfullt prassel,
förtärde alla qvistar och barr, så att slutligen endast sjelfva
stammen och de gröfsta grenarna, iklädda en glödande färg,
qvarstodo.

Men medan den första granen erbjöd ett sådant skådespel,
beredde sig den nästa att upprepa det. Elden grep från det
ena trädet till det andra. Och emedan ännu intet regn fallit, oaktadt
den rasande åskan, blef eldens fart allt snabbare. Ju högre
lågorna stego, ju djerfvare kastade de sig också från träd till
träd. Snart härjade en fasansfull skogseld hela trakten.

Marit vandrade emellertid med den gamle utefter vägen
och hann knappast fortare, än skogselden följde.

Slutligen vid en skogsbäck blef gubben öfvergifven af sina
återstående krafter. Han föll till marken och förklarade, att
han icke förmådde gå längre.

”Skynda då, Marit, till byn och säg till grannarna att de
komma och gräfva emot elden!” sade han.

”Jag öfverger icke er, fader Michiol!”

”Mig kan du i alla fall icke hjelpa. Jag är så gammal”.

”Men då vill jag icke lefva heller, om jag skall lemna
er här!”

”Åh, du är ung och har ännu mycket olefvadt”.

”Det vet Herren allena! Men jag vill icke lemna er här, far!”

”Hjelp mig att gå öfver bäcken, så är jag säker. Elden
går icke öfver den.”

Marit ansträngde sig för att få gubben öfver den lilla
spången, och det lyckades henne slutligen, ehuru hans tunga gestalt
var större, än som svarade emot hennes ingalunda svaga krafter.

Sedan gubben erhållit plats vid ett klippstycke i en liten
öppning i skogen, sade han: ”Nu Marit! skynda till grannarna.
Vi stå icke till svars, hvarken för Gud eller menniskor,
om vi icke säga till åt grannfolket”.

Då Marit gret och vägrade, tillade gubben med sträng röst:
”Nu är det min vilja, att du går, Marit, och du kan säga till
drängarna att de komma hit till stället. Om det behöfs, få de
bära mig undan”.

Ehuru bekymrad och motsträfvig, lydde flickan ändtligen.

Sedan hon satt den gamle i en, som hon tyckte säker och
beqväm ställning, begynte hon att springa. Den kända skogsvägen
förde henne till byn, der hon redan på långt håll, med
höga rop väckte folkets uppmärksamhet. Genast samlade sig
karlarna och sprungo med yxor och spadar, till det anvisade
stället. Marit sprang ånyo i spetsen för dem, för att visa vägen.

Den unga kullan hade ansträngt sig till det yttersta. Men
en obegriplig ångest jagade henne. Hon störtade fram, för att
hemta gubben Michiol ur skogen. Men han satt icke mera der
hon lemnat honom. Då hon fann hans plats tom, uppgaf hon
ett genomträngande skri och ville störta in ibland de vilda
flammorna. Men folket från byn återhöll henne. Man rördes af
hennes ömhet för den gamle, och de hårda dalkarlarne betraktade
den förtviflade med tårar i ögonen. Då slutligen äfven
byns qvinnor ankommo till stället, öfverlemnades Marit åt
deras vård, medan männerna grepo an sitt släckningsarbete.

Men den rörelse, som skakat de innersta strängarna af
Marits väsende, kunde icke upphäfvas. Hon hade förlorat sitt
förstånd och den olyckliga skrek endast: ”Hvad skall jag säga
då han kommer? Jag har ju öfvergett far!”

Det förskräckligaste var att den gamle alldeles icke, såsom
hon trodde, omkommit. Sedan han hvilat en stund, begaf han
sig framåt stora vägen och kom på den fram till byn, medan
Marit förde folket på en genväg.

Qvinnorna förde den olyckliga, som med våld måste hållas,
också slutligen till byn. Då hon dit ankom, satt gubben
och väntade på henne. Vid hennes åsyn gick han vänligt
emot henne.

Men hon vred sig förtviflad emellan de andra qvinnorna,
hon ömsom gret och ömsom skrattade vansinnigt. Gubben
Michiol ropade hennes namn. Då stillade hon sig ett ögonblick
och lyssnade.

”Marit!” ropade gubben: ”Kom hit, barn! Du ser ju att
mig skadar intet”.

”Nu ljuga de för mig”, utbrast den vansinniga. ”Du är
icke min Michiol! Du är en skälm, gubbe!”

Den gamle gick fram till henne, såg med häpna, men
stränga blickar på henne och återtog: ”Känner du mig icke,
Marit? Ser du icke, att jag har intet lidit af skogselden?”

Kullan gaf till ett hånskratt: ”Du är icke hans far, fast
du har hans hatt! Du är en skälm, gubbe”.

Michiol tycktes förstenad af fasa. ”Herren förbarme sig!”
suckade han. ”Kan det vara möjligt att hon förlorat förståndet?
Marit, jag säger dig, Marit, se på mig! Se mig i ansigtet!”

Men den vansinnigas stirrande blickar flögo utan den
egna förståndets säkerhet, som utmärker en förnuftig menniskas
ögon, omkring på alla föremål, utan att fästa sig vid något”,
”De ljuga för mig!” ropade hon endast.

Då räckte gubben ut sin hand, grep henne i armen och
skakade henne. ”Marit, känner du mig?”

”Nej, nej!” skrek hon, intagen af sitt förvillade begrepp:
”Du är icke han, du är icke hans far!”

Den gamle vinkade åt de öfriga kullorna att draga sig
tillbaka. Derpå fattade han Marits hufvud och vände hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free