Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- DALARNE. 9. DOPET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DALARNE.
9.
DOPET.
Det är en gammal erfarenhet bland svenska allmogen, att
äfven dess yttre välstånd står i ett visst samband med ”fjerde
budet.” Der en gammal och erfaren fader sammanhåller husets
medlemmar och leder deras arbeten, der finnes vanligen om
icke välstånd, åtminstone bergning, och om nöden der gör ett
besök, sker det endast i förbigående, utan att hon förmår för
alltid innästla sig inom det af vördnaden bevakade
familjelifvets område. Men det gifves ingen farligare fiende för
allmogen än tröttheten, äfven om hon icke har sitt ursprung i
lättjan. Så snart bonden tröttnat, så snart han vill afkasta det
oupphörliga arbetets börda, faller han, och om han söker
hvilan, smyger sig en förbannelse just öfver hans hvila. Så snart
hans fysiska krafter svika honom, blifva också hans moraliska
undergräfda.
På ett litet skogshemman, norr om Wåmhus-kapell som
lyder under Mora socken, bodde Sting Malths Michiols. Han
hade köpt hemmanet, och ditflyttat från Lexand, der han förut
egt en hemmansdel, men sålt den. Hvad som förmått Matths
till köpet, hade aldrig blifvit bekant, men man förmodade att
det var olyckor som gjort honom det gamla hemmet odrägligt.
Med sin hustru, som hette Katred, skötte han sin nya gård
utan biträde af något tjenstfolk. Arbetet låg derföre hårdt på,
och både han och Katred ansträngde sig väl mer än de
egentligen kunde stå ut med.
Då vårarbetet skulle begynna, andra året efter makarnes
ankomst till Wåmhus-hemmanet, befunno sig båda en dag på
gården, Katred var sysselsatt att kasta för kreaturen det halmboss
som skulle uttänja deras lif, till dess skogen erbjöd dem bete.
Matths framledde den magra hästen, som skulle släpa
åkerbruksredskapen till de magra legarne.
Matths såg missnöjd ut. ”Hör, Katred” sade han det är
för liten kärna i brödet.”
”Det år sådant det kan blifva,” svarade Katred, med en
henne egen bitterhet i ton och blick. ”Som du sår och
skördar till, får du väl äta, vet jag.”
Matths sträckte ut sin magra knotiga hand. ”Du skall
veta, Katred, jag har ätit så mycket barkbröd, att det just icke
kan vara mycken must i mina senor. Vet du, Katred, jag
lemnar snart gården åt Anders och vi sälla oss i ro på ett
undantag.”
”Du är icke femtio år än, Matths. Storfar var nära
hundra, men han svek likafallt icke.”
”Du talar om storfar, Katred: en sådan man få vi aldrig
mera se.”
”Hvad menar du om Anders?”
”Pilten är bra som han är, men han heter icke Michiol.”
”Lika godt hvad han heter.”
”Säj du hvad du vill, men illa var det att gossen icke fick
heta Michiol.”
”Låt mig aldrig höra det. Gubben far mången gång så
knarrvulen, att man icke visste hvar man hade honom. Värst
var han, sedan gamla Marit slagtade Gunnars lisskulla.”
”Gunnar, min broder Gunnar,” suckade mannen.”Gud
förlåte dig, Katred, allt hvad ondt du tänkt och talat om Gunnar
och Börta.”
”Tig du Matths, vi hade ingen välsignelse af Börta, och
när vi skulle betala henne och hennes Elin deras hälft i
gården, så kunde vi ju icke stå ut med att lefva af resten. Det
var just lycka att vi fingo sälja den gamla gården. Vi berga
oss bättre på denna.”
”Du kan så tycka, du, Katred, men kom ihog att den
gamla gården var min faders.”
”Nå så kan den nya gården bli din sons.”
”Ja det må så gå, och detta ju förr ju heldre.”
De båda makarnes samtal afbröts af en besynnerlig sång
ur skogen. Orden i denna sång voro tagne ur en folkvisa, och
lydde:
”Och när som de kommo till skogen,
”Der låg det för dem en villande stig.
”Gud nåde oss båda för villostig vi fått!
”För aldrig så komma vi hädan.”
Matths och Katred stirrade på hvarandra med bestörtning
då de hörde sången. Slutligen sade Katred: ”tro Matths, det är
galna Marit.”
”Hvad vill hon här också?”
”Hon stryker öfverallt omkring i skogarne, men hon gör
nu mera ingen förnär.”
”Hon söker oss,” hviskade Matths, med en ångestfull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0043.html
