- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
24

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 12. SYSTRARNA

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

DALARNE.

12.
SYSTRARNA.



På utmarken, som hörer till Beda by i Rättviks socken, låg
för några år sedan en stuga, som blifvit uppbyggd och
omgifven med en liten täppa af en man i byn, hvilken de öfriga
grannarna ansågo för en alltför sträng läsare. Gubben hade
valt denna afsides bostad just emellan skogsbrynet och en liten
insjö eller tjern. Han flyttade dit med tvenne döttrar, hvilka
turvis hvar sitt år bidrogo till husets utkomst och förkofran,
genom en utvandring på trädgårdsarbete. Då den gamle Niss
Hinders Jonas, så hette han, afled, ärfde de båda kullorna huset och
täppan.

Hinders Kirstin Jonsdotter var den äldsta af systrarna.
Hon var en rask och beslutsam flicka, förestod huset med drift
och hushållsamhet, samt visste att draga stor fördel af täppan,
äfvensom af några höns, hvilkas ägg och kycklingar hon afsatte
vid Dådrans bruk, vid Fagerberga eller Lerdal, de förnämsta
herrgårdarne i socknen. Hinders Karin Jonsdotter var tre år
yngre än systern och sysselsatte sig mest med sömnad och
brodering af sådana grannlåter, som äldre och förmögna qvinnor
behöfde men icke sjelfva hade tillfälle att förfärdiga. Karin
var icke mindre flitig än Kirstin, och man behöfde icke frukta,
att de unga qvinnarna skulle falla församlingens fattigförsörjning
till last.

Mer än en af byns unga drängar hade med en viss
lystnad sett den lilla trefliga stugan och helsat på dess egarinnor,
med hemliga uträkningar att komma i besittning af stugan och
åtminstone den ena af dem. Men ingendera tycktes visa
någon håg att förändra sitt lefnadssätt, så att Niss Hinders
Jonases fordna stuga var ett slags kloster med sina tvenne
nunnor.

Hvarannan söndag gingo kullorna till gudstjensten i det
vackra trädkapellet i Bodabyn. Deras våg förde dem då först
öfver en skogshage till stora vägen, som leder från Rättvik till Ore,
och gångstigen emellan deras stuga och landsvägen trampades
sällan af några andra fötter än deras egna.

En vinterdag hade Kirstin varit hemma, medan Karin
gick till kyrkan. Det led längre på dagen, än flickan plägade
dröja, så att Kirstin, sedan hon kokat den tarfliga middagen
färdig, begaf sig full af oro ut för att se efter systern. Vädret
var ingalunda svårt, ehuru ett lindrigt snöfall sväfvade, i fina,
lekande flockar, öfver trakten, så att byn och kapellet icke,
såsom eljest vid klart väder, kunde skönjas ända hit. Den lilla
gångstigen öfver skogshagen var alldes icke igensnögad, så
att väl Karin icke gerna kunnat gå vilse heller. Kirstin
fattade emellertid raskt sitt beslut och begaf sig åstad för att möta
henne.

Kirstin hade icke gått långt, förrän hon hörde ett
besynnerligt knäppande. Hon såg sig noga omkring ibland buskarna,
och varseblef snart den grågula gestalten af en varg, som
lufsade utåt vägen och knäppte, på ett för hungriga vargar eget
sätt, med käftarna. I dennes spår lunkade en annan, och icke
långt derefter den tredje. Kirstin slannade bestört. Odjuren
tycktes just också ämna sig att möta hennes syster.

Men länge var icke Kirstin villrådig. Hon fattade hastigt
en stake till sitt försvar och uppgaf ett högt rop i afsigt att
skrämma vargarne. Vid det skarpa ljudet af hennes röst
stannade vilddjuren; men ropet besvarades af ett annat, som icke
hördes särdeles aflägset. Det var den älskade systerns stämma.
Kirstin upprepade ropet ännn en gång, och lyssnade efter
svaret. Detta ljöd nu hastigare och uttryckte ångest. Då intogs
den raska flickan af en vild ifver. Hon grep hårdt om sitt
enkla vapen och störtade, med flygande fart, utåt gångstigen,
utan att afskräckas af vargarna, hvilka här och der gjorde ett
hopp öfver en buske eller sten, men icke förändrade sin kosa
bortåt vägen.

Icke långt från landsvägen blef hon ändtligen varse Karin.
Men den unga kullan var sysselsatt att släpa något tungt. Då
Kirstin kom fram till henne, befanns det vara en sanslös
menniska. Äfven Kirstin igenkände honom genast: det var den
blinde Gucku Halvar Persson från Kärfåsen, en närbelägen by.

”Gudskelof att du kom, Kirstin!” utropade Karin. ”Den
stackars Gucku Halvar ligger här förfrusen. Icke kunde jag
lemna den stackaren här, för vagnarna äro ute i dag.”

”Om han också är död, så skall hans lik icke sargas af
odjuren!” svarade Kirstin, i det hon beslutsamt fattade
ynglingens hufvud. ”Jag är starkare än du, Karin! Tag du i
fötterna.”

De båda systrarna buro nu utan svårighet den bedröfliga
bördan. Kirstin släppte icke sin stake, der hon frimodigt gick
framåt, alltemellanåt kastande en blick emellan träden och
buskarna, der vargspår syntes. Men odjuren oroade dem icke vidare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free