Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 12. SYSTRARNA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid hemkomsten lades den blinde ynglingen på en bänk,
och dörren stängdes. Nu först begynte de båda flickorna
öfverlägga, hvad de skulle göra med liket. Något kusligt tycktes
det att behålla det qvar till följande dagen. Kirstin föreslog
derföre, att systrarne skulle tillsamman begifva sig till Bodabyn,
der underrAtta folket om händelsen och säga till att
drängarna skulle hemta den döde. Men först behöfde de styrka sig
med den färdiga middagsmåltiden.
Den lättrörda Karin kunde föga äta, och båda flickorna
kastade emellanåt en skygg blick bort på den döde. Hastigt
sprang Kirstin opp. ”Han lefver ännu!” utropade hon.
Båda flickorna skyndade till, och det befanns, att den frusne
Halvar verkligen ännu icke var död. Han återhemtade
småningom sina lifsandar och satte sig upp. Flickorna, i sjelfva
verket barmhertiga systrar, vårdade honom med all välvilja.
De bjödo honom dela den torftiga måltiden, och ett par timmar
sednare satt den blinde alldeles åtetrställd framför brasan i den
lilla stugan.
Halvar hade ämnat sig till kyrkan. Ehuru blind, hade
han en egen förmåga att leta sig fram den väg, han var van
att vandra. Men snöfallet hade denna gång förvillat vägen för
honom. Han kom långt sednare, än han plägade, igenom
skogen och föll ner i en grop, derur han icke kunde hjelpa sig.
Han hade först ropat några gånger, men sedan betänkt att han
derigenom endast lockade fram vargarna. Karin hade blifvit
honom varse, och med stor möda arbetat upp honom ur
gropen, då Kirstin kom henne till hjelp.
Med okonstlade ord förklarade den blinde sin tacksamhet
för sina välvilliga räddarinnor. Han hade, såsom ofta är
händelsen med de blinda, ett godt begrepp och en högre, särdeles
religiös bildning, än den allmoge, som beständigt upptages af
yttre arbeten, har tillfälle att vinna. Hans far var en temligen
förmögen bonde i Kårfåsen, och derföre hade Halvar icke heller
af nöden blifvit förtryckt, utan utgjorde ett föremål för sina
anhörigas medlidande och deltagande, men tillika vördnad.
Medlidandets känsla är i qvinnohjertats djup en sträng,
som ligger nära kärleken. Föremålet för en qvinnas
välgörenhet, om det är ett aktningsvärdt, har lätt att vinna hennes
tycke, ty välviljan går så lätt öfver till ömhet. I de
okonstlade oeh oförderfvade systrarnas hjertan gjorde den blinde
ynglingens olycka ett djupt intryck, som alltmera blef rådande,
då han, i vänliga samtal, gaf åt deras ensliga stuga ett nytt
och oväntadt behag. Ovädret tilltog nemligen, så att Halvar
måste dröja i herberge hos sina båda värdinnor i tvenne dygn.
Man hade hemma varit bekymrad för Halvar, då han icke
återkom om söndagen, och hans far reste sjelf till Boda, för
att höra efter honom. Då han icke hade varit der vid
gudstjensten, tog man för afgjordt att han blifvit rifven af vargarna,
som varit synliga i trakten. Så snart ovädret stillat sig,
gjordes efterspaningar omkring vägen. Gubben Gocko Pehr
Andersson begaf sig till Niss Hinders Jonases döttrar, för att spörja,
om de kunde veta något om hans son. Med glad förvåning
återfann han der den räddade ynglingen.
Afskedet från den lilla stugan skedde under tårar, i hvilka
gubben Pehr förenade sig. Han gret af tacksamhet. De unga
greto väl också af aningen om en blifvande saknad.
Den blinde Halvar fick snart den funderingen i sitt
hufvud, att uppsöka gångstigen öfver skogshagen till systrarnas
stuga. Det var följande söndagsmorgon, innan någondera af
kullorna begifvit sig åstad till kyrkan, som Halvar, ledsagad af
en gosse bland sina bekanta, infann sig. Han kunde
naturligtvis icke se huru Karin rodnade vid hans inträde. Kirstin gick
honom frimodigt till mötes och helsade honom välkommen.
Han medförde några små gåfvor från sin far och från sig sjelf,
och sade, att han kom för att få sällskap fram till Boda, med
den af kullorna, som ämnade sig till kyrkan. Kirstin erböd
sig gerna att följa honom.
Ifrån den dagen blef det Halvars vana, att hvarje söndag
regelbundet infinna sig, för att få någon som följde honom till
kyrkan. På hemvägen följde Kirstin honom icke blott till
skogshagen, utan ända fram till Kärfåsen. Karin gjorde på samma
sätt, och gubben Pehr blef särdeles belåten att veta sin blinda
son sålunda bevarad.
Om våren afled Halvars far, och en äldre broder skulle
emottaga gården. Halvars ställning blef nu mindre behaglig,
och helt oväntadt fick han det infallet att gifta sig med endera
af de båda systrarna. Men besynnerligt nog tycktes det ännu
icke vara inom honom sjelf afgjordt, hvilkendera han skulle
begära. Han kunde icke taga ögat till skiljedomare, och bådas
röst klingade så ljuf i hans öra, att den genljöd i djupet af
hans hjerta. Det låg något så gladt och upplifvande i Kirstins,
något så mildt och rörande i Karins stämma. Vänliga ord
hade båda.
En söndag, då Kirstin följde honom öfver Kårfåsaskogen,
beslöt han att för henne öppna sitt hjerta. Han sade att han
ville taga henne till råds och frågade henne, hvilkendera af
systrarna som kunde vilja taga honom till man. Han sade,
att han icke visste hvilkendera han höll kärast, men att
hvilkendera han fick, han skulle akta det såsom en gåfva af
Herran.
Han såg icke hurn Kirstins hy förändrades, huru med ens
ett ljus gick upp i hennes själ. Hon betraktade, med en blick,
full af underbar rörelse, den blinde ynglingens vackra drag och
det uttryck, som sväfvade kring hans läppar, då han, som hon
tyckte, lade sina ord så väl. Det var nu med ens klart för
henne, att han var henne kär, såsom en brudgum; men hon
hörde tillika på hans ord, ja, hon kände eljest i sitt innersta
att han var lika kär för systern. Med ens bemäktigade sig
henne den föreställningen, att om hon nu tog Halvar för sig, så
kunde kanske Karin sörja deröfver, blekna och falla af. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
