- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
27

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 12. SYSTRARNA

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och Halvar nedlade det sakta på marken, medan han reste sig
upp och sträckte sina händer emot de ankommande.

Högt gråtande fattade båda systrarna hans händer och
utgjöto sin smärta i klagorop och gråt. ”Låt oss sätta oss!” sade
Halvar. Karin upplyfte den, efter vandringen till kyrkan och
derpå följande gråten, djupt insomnade flickan i sitt knä och
satte sig vid Halvars sida. Kirstin satte sig på en sten midtemot
och höll händerna för ansigtet.

Men Halvar, då han åter hade de käraste omkring sig,
upplyfte stilla sin hand mot höjden och upprepade Jobs ord:
”Herren gaf och Herren tog: välsignadt vare Herrans namn!”

Kirstin snyftade högt: ”Jag skall vandra ut!” utropade hon.

”Låt oss icke förtvifla!” sade Halvar: ”Om Gud vill, kunne
vi väl repa oss efter denna pröfningen. Visst var den stugan
oss alla kär, men med Guds hjelp få vi väl en annan i stället.
Vi ha ju ändå fått blifva tillsammans!”

”Ja, tills i dag!” sade Kirstin med en beslutsamhet och
styrka, som gjorde både Halvar och hans hustru häpna. ”Det
var mitt förvållande, att elden kom lös igenom den gamla ugnen.
Jag gick ut, för att se efter, om Halvar — och du, Karin
skulle komma snart ur kyrkan, och medan jag var ute, tog det
eld i väggen. Jag känner det, vi måste nu skiljas.”

”Detta hade vi hvarken väntat, eller ha vi förtjent!”
yttrade Halvar.

”Nog känner jag både ditt och Karins hjertelag,” förklarade
Kirstin: ”men jag vill också betänka hvad min frid
tillhörer. Det är icke godt att vara för nära elden. Jag vill
derföre säga eder, att nu tager jag din broder, Halvar, och
flyttar till honom i Kärfåsen. Karin kan godt berga sig med
dig, och när jag blir Larses hustru, skall jag helsa på eder i
den nya stugan.”

Den blinde räckte henne handen. ”Gud välsigne dig,
Kirstin,” utbrast han, ”för hvad du gjort och gör!”

Karin omfamnade också systern. Dessa naturens barn,
med djupa känslor i varma hjertan, träffade af en stor olycka,
handlade likväl, utan att tala och tänka vidt och bredt derom,
med ett ädelmod, en sinnesstyrka, en kraft till försakelse, hvilka
ingen främmande kunde ana.

Kirstins ansigte glänste af ett stort beslut, ett beslut af
uppoffring och försakelse, om hvars skönhet icke ens han gjorde
sig ett begrepp, den man, som icke såg huru det förklarade
hennes drag. Hon hade också, i sin ödmjukhet, icke önskat
att han skulle sett det, och det var hennes glädje, att Karin
icke heller såg upp. Den obildade bondedottern kände likväl i
detta ögonblick i sitt bröst en höghet, hvilken bildningen
ensam icke förmår skänka, och hvilken icke blott ett ädelt
tänkesätt utan äfven allvarliga lidelser och särskilda förhållanden
måste alstra.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free