Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - DALARNE. 12. SYSTRARNA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyckte sig redan se de för henne så dyrbara, systerliga dragen
förfallna, och denna tanke for som en rysning igenom henne.
Hvilka strider, som på några ögonblick utkämpades inom
hennes själ, fick ingen dödlig veta, men skarpa styng ilade genom
hennes bröst, och hon borttorkade snabbt en tår ur sitt öga,
då hon svarade: ”Du skall hafva Karin, Halvar! Jag vet att
hon älskar dig.”
Halvar stannade: ”Vet du, är du säker, Kirstin?"
utropade han, och det uttryck af glädje, som darrade i rösten, var
omisskänneligt. Detta på en gång fröjdade och smärtade den
uppoffrande systern.
Halvar önskade att genast vända om till stugan och tala
vid Karin, men Kirstin afstyrde det. Hon kände, att hon
behöfde vara ensam, så att hon skyndsamt följde den glade
ynglingen till byn och derifrån begaf sig hem.
Hon kom likväl senare hem än vanligt. Hon hade dröjt
på många ställen i skogen, och haft djupa öfverläggningar för
sig sjelf. Visserligen pröfvade hon i dessa stunder sitt hjerta,
och tänkte efter, om hon skulle kunna uthärda att vara ett
dagligt vittne till sin systers lycka. Att denna lycka skulle
vara henne kärare än hennes egen, det blef henne slutligen
klart, och då hon inträdde i den lilla stugan, hade hvarje
känsla af fruktan, af sjelfkärlek, blifvit qväfd i hennes rena sinne.
”Karin!” sade hon med vänlig blick, men med spår af
rörelse i sin uppsyn: ”vet du hvad Halvar talt med mig?”
Flickan såg upp på henne. En hög rodnad flög öfver
Karins ansigte, men tillika ett uttryck af ångestfull oro. ”Hvad
har han sagt?” frågade hon.
”Syster!” utbrast Kirstin häftigt: ”säg, vill du hafva honom?
Han vill gifta sig med dig!”
Karin kastade sig snyftande till systerns bröst, och de enkla
naturbarnen greto syskonkärlekens ömma tårar tillsammans.
Några veckor derefter blefvo de båda unga gifta, men den
äldre systern bibehöll liksom sjelfmant väldet i huset. Den
blinde mannen och hans unga hustru visade henne också
alltid en oinskränkt vördnad, så att Kirstin var liksom en mor
för dem.
Väl hade Halvar infört en lika förmögenhet i boet, men
af täppan och handarbeten hade det lilla hushållet sin
förnämsta utkomst. Kirstin afslog flera giftermålsanbud, äfven ett af
Halvars bror. En gång föreslogo några af grannarna, då ett
svårare år inträffade, att Kirstin skulle göra en utvandring, för
att få någon arbetsförtjenst, men båda makarna, liksom hon
sjelf, ville icke höra talas om en sådan skilsmessa.
När den blinde, som likväl var händig i mångahanda
arbeten, hvarje afton tackade Gud för sin glädje och trefnad i
kojan, der en dotter snart förökade hushållet, var ingen
gladare än Kirstin. Hon kände sig lyckligare af sin systers lycka,
än hon sjelf kunnat blifva, om hon, då det stod henne till
buds, skulle tagit Halvar. Försakelsen ger åt ett
menniskohjerta skönare känslor, än någon jordisk njutning.
Flera lyckliga år hade förflutit, då en oförutsedd olycka
inträffade. Halvar och hans hustru, åtföljda af den femåriga
dottren, hade varit i kyrkan och vandrade, glada och förnöjda,
kyrkvägen hemåt. Med ens blef den blinde orolig. Han
stannade tvärt på vägen, och fattade sin hustrus hand. ”Karin!”
sade han: ”hur var det med Kirstin, när vi gingo hemifrån?
Var hon icke liksom bedröfvad, tycktes det mig på rösten?
Hade något ledsamt händt derhemma med stugan eller något
annat vårt?”
”Åh,” svarade Karin: "Det var just ingenting att vara så
ledsen för. Vi skola tala vid Niss Anders, så lagar han ugnen
åt oss i morgon dag. Det är bara en liten spricka!”
"Men det tyckes mig, som här kännes rök. Hvarifrån
kommer den?”
”Jag kan ingen rök hvarken känna eller se,” försäkrade Karin.
Men vid gångstiden öfver skogshagen stannade Halvar ånyo:
”Här står aldrig rätt till,” sade han med denna oförklarliga
instinkt, som isynnerhet hos blinda år vanlig.
”Visst känns här något rök,” sade Karin, som nu blef
mera uppmärksam.
”Så låt oss skynda," yttrade Halvar.
Aningen om en olycka hade icke varit förgäfves i den
blindes själ. Så snart de vandrande hunno fram emot slutet af
skogshagen, uppgaf Karin ett skri: ”vår stuga brinner!”
”Jag känner hur det hettar mig i ansigtet,” sade Halvar:
”hvar är vår lilla Anna?”
Barnet begynte gråta. ”Du kan ingenting göra, Halvar!”
sade hustrun, som likväl bibehöll sin själsnärvaro. ”Du ser
icke. Blif här och tag vara på barnet, så skall jag gå fram
och se efter Kirstin.”
”Skynda, min stackars hustru!" utbrast Halvar, i det han
tog den gråtande flickan i famnen, och satte sig på en sten,
som han kände bredvid vägen. Karin ilade bort till eldsvådan.
I den blinde mannens själ rörde sig många oroliga tankar.
Visserligen visar sig lifvet och verkligheten helt olika i den
blindes och den seendes själar. Men just för den blinde, om
han än saknar färgens behag på hemmet, är dess form, är den
rymd i hvilken han rör sig och är hemmastadd, är den
boning, der han vet att finna sig tillrätta, dubbelt kär och
dyrbar. Det insåg och kände visserligen den arme Halvar, der han
stod, med det gråtande barnet, som han icke vågade släppa, i
sin famn, lyssnade till lågornas prassel och dån, medan han,
med ansigte och hand sträckta mot värmen, sökte att göra sig
ett begrepp om eldsvådans härjning. Dessutom var han
bekymrad för sin hustru och svägerska, hvilka kanhända skulle
våga mer, än de borde, för att berga deras lilla egendom.
Det var en stund af djup ångest. Men slutligen hördes
de båda qvinnornas steg, som nalkades. Barnet hade somnat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
