- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
3

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 1. VELKOG

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befinna sig på sin egen grund, medförde dock en lyftning som
uppfriskade lappmannens själ.

Då han, mellan träden, såg röken hvirfla upp ur kåtan,
då han hörde sina renars knarrande gång, der de bland
skogssnårens hällar sökte sin föda, och då de trogna hundarnas skall
röjde hans ankomst, kunde han icke återhålla sin känsla, utan
utgöt den i en af dessa enkla, lappska melodier, hvilka
liksom äro enkom bildade för skogens echo, och ingalunda, äfven
för den bildade menniskan, sakna sitt egna, något
melancholiska behag.

Vid ljudet af husbondens sång samlade sig husfolket, med
undantag af dem, som vaktade hjorden; och man tycktes
vänta att få höra något nytt af den kloke, som man väl kunde
föreställa sig varit ute för att hämta nyheter.

Den som icke gick Lanni till mötes, var hans hustru. Hon
satt helt stilla, kanske något förtrytsam, vid ”aran” (eldstaden)
och sysslade med sina hvärf. Eldstaden, utgörande en ring af
stenar i midten af kåtan, omgafs af sin risbädd, betäckt med
renhudar, och röken hvirflade tungt uppåt och genom rökhålet
af det kägelformiga tjellet. Då Lanni öppnade vadmalsskynket,
som utgjorde dörren, och inträdde, såg han hustruns gestalt,
upplyst af det röda skenet, lutad emot sitt arbete. Han gick
helt tyst att taga sin plats vid hennes sida. Det öfriga
husfolket tog sig plats rundt omkring. Det tycktes som i början,
medan hundarna tystades, hon icke gifvit tillkänna att hon
märkt något omkring sig, men då en uppmärksam tystnad
inträdde, tycktes hon på en gång förändra sitt uppförande.
Sömmen, som sysselsatt henne, lades åsido, och hon fästade på
mannen en uppmärksam blick, liksom också hon velat lyssna.

Men Lanni gjorde sig icke brådtom. Han hade mycket att
bestyra med sin pipa, innan han riktigt kom sig i ordning.
Derefter kastade han en pröfvande blick omkring sig och sade:
”Jag har varit hos Snattja på andra sidan Månvattnet. Jag har
hört besynnerliga nyheter.”

Ingen yttrade ett ord, men allas ansigten uttryckte den
största spänning. Lanni fortfor: ”Vi måste noga se efter
renarna, så att ingen kommer lös i vildan. Renmördaren är
återkommen. Men här skall han intet ondt kunna göra. Vi
skola vara kloka och försigtiga.”

”Hvad vill du, att vi skola göra?” inföll en ung djerf
lappdräng. ”Säg ett ord, Lanni, och renmördaren skall få
smaka våra spjutstafvar, om han vågar sig hjt i grannskapet
Hvilken renmördare är det? Kan det vara Huljo? Men han
skulle ju aldrig komma igen, då Dadscharne bortförde
honom!”

”Det är Huljo,” svarade Lanni. ”Han har nu utstått sitt
straff och väntar bara att Storfar skall komma hem, för att
visa honom att han nu är fri. Men Huljo är nog för gammal
räf, för att låta se sig, om han har något anslag på våra
renar. Kommer han i dimma och mörker, jag ville väl veta hvem
af er kan då se honom. Nej, jag har betänkt det bättre.”

”Låt höra då!” utlät sig Lannis hustru, som nu först
tycktes vilja hafva något att säga, för att icke helt och hållet
lemnas utan beslutanderätten i mannens rådslag.

Lanni vände sig då till henne och sade, med ett uttryck
af vänlighet, liksom han velat afböja hvarje motsägelse och
slippa ifrån hvarje bestämdare befallning: ”Min mening är,
att vi just bjuda honom hit till gästning på någon tid, så
kunna vi bättre gifva akt på hvad han har i sinnet När vi
bryta upp till fjellen och Norrige, må han följa med, om han
vill, men der lemna vi honom qvar.”

”Du gör, som du vill,” sade hustrun; ”men jag väntar
intet godt deraf, att du undfägnar i din egen kåta, den som
sparkat din mor. Men du är klok och försigtig, Lanni; jag vet
det, och du gör nog hvad du icke ångrar.”

Lannis blick flammade hastigt till, men han svarade med
stort lugn: ”Låt oss icke tala om den förargelsen. Många
vintrar ha nu redan snögat ned den. Men hvad jag säger eder
allesammans, det är, att jag alldeles icke vill, att någon af
eder låter märka ett argt sinne eller visar ett ondt öga åt
Huljo. Märker han något sådant, kan han väl göra oss illa.
Han har lärt mänga onda konster af Dadscharne, men Lanni
skall vara honom för klok.”

Med ena handen grep Lanni en brinnande risqvist och
påtände med dess glöd sin pipa, medan alla omkring honom
försänktes i en fortfarande tystnad, hvarunder de begrundade
hans tillsägelse.

Efter Lannis hemkomst rådde hos hela hans hus en viss
egen spänning. Det var en stor och vigtig tilldragelse ibland
fjällfolket, att en gäst, hvilken man misstrodde och hatade,
skulle komma med all den elakhet och alla de konster han lärt
långt borta i söder. Alla väntade något sällsamt, och Lanni
sjelf kunde icke undertrycka en beständig oro. Esomoftast steg
han upp på toppen af skogsbacken, för att derifrån kasta eu
blick bortåt den isbelagda sjön. Han väntade dock förgäfves i
flera dagar att någon skulle komma.

Ändtligen en morgon gjorde sig Lanni ånyo resfärdig och
begaf sig, denna gång medförande en börda af åtskilliga
dyrbarare husgerådssaker, och åtföljd af en trogen hund, nedåt
landet, derifrin han snart ilade utit Månvattnets vida snöfält
Denna gång tog han icke vägen till Stenviken och
Snattjas koja, utan höll sig utefter sjöns norra, strand, så att hans
väg gick tvertöfver skogsuddarna och vikarna, tilldess han
nådde den ödsligaste ändan af sjön, derifrån en elf hade sitt
utlopp och ledde vattnet ned till den fjerran belägna Östersjön,
den djupa, som näres af fjällsjöarnas och elfvarnas öfverflöd.
Invid elfven, icke långt ifrån sjön, låg den enkla lappkyrkan,
och ett par stenkast från henne, prestgården.

Då Lanni först fick helgedomens tak med det lilla
korsprydda tornet och klockstapeln i sigte, stadnade han. Genom
mannens bröst ilade en sällsam känsla. Var det en vink af
samvetet, var det en varnande aning, sidan menniskor, hvilka
mycket lefvat i ensligheten med naturen, ofta erfara? Lanni
gaf sig icke tid att utreda denna känsla, ty den föreföll honom
oangenäm. Han gjorde en rörelse af otålighet, lockade till sig
hunden, som flämtande sträckt sina fötter ifrån sig, och så
snart det trogna djuret satt sig i gång, skyndade Lanni från
sina oroliga tankar, till prestgården.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free