- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
4

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 1. VELKOG

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

På den lilla gården, bebyggd efter svenska sättet, med väl
timrade, ehurn låga, rödmålade byggningar, stod en man och
högg ved. Oaktadt den lappiga svenska drägten, så olik
fjellfolkets pelsverk, igenkände Lannis skarpa blick den lösgifne
fästningsfången.

Men utan att låtsa bemärka honom, steg Lanni vid
förstugudörren af skidorna, uppreste dem emot väggen, och inträdde.

I detsamma öppnades salsdörren af en ung qvinna, som
mötte hans uppsyn med uttrycket af någon öfverraskning,
hvilken dock snart skiftades till vänlighet och tillfredsställelse. Den
unga qvinnan, det var kyrkoherdens dotter, hade denna
snöhvita hy, som är nordens döttrar egen, och ljusblåa ögon. Det
var ett ungdomligt täckt ansigte, som efter utseendet skulle tyckts
endast vara omkring 19 år, ehuru hon i sjelfva verket var äldre.

Så snart hon igenkände Lanni, nickade hon en vänlig
hälsning, räckte honom handen och bjöd honom att stiga in.
I stället för att vanligen lappfolk, som besökte kyrkoherden,
infördes i köket, öppnades för Lanni, som var ett mönster af
snygghet och belefvenhet bland sitt folk, salen. Den var
visserligen enkel, men för de vanliga lapparnas ögon åtgjorde
dess inredning en praktfall anblick. För Lanni, som sett
sjelfva hufvudstaden, bestod rummets värde mera af minnen från
hans yngre år och af något särskildt underbart nemligen
prestdotterns närvaro.

Flickan framsatte en stol åt Lanni och gick till skåpet för
att framtaga någon undfägnad. Hade hon vetat huru föga han
frågade efter trakteringen, blott han fick vara i hennes
sällskap, skulle hon ännu mindre kunnat afhålla sig från att med en
henne egen smak anordna den lilla anrättningen. Nu behöfde
hon kanske ett par minuter för att litet sjelf samla sina
tankar och låta honom hemta sig något, innan hon upptog
samtalet. ”Hvad nytt har du från fjällen, Lanni?” var hennes
första fråga.

”Allt är som förr!” svarade han. ”I fjällen förspörjes
intet nytt, derför har jag kommit hit för att höra sådant.
Storfar är ju borta, men Velkog har en fremmande gäst i huset.”

Flickan log och rodnade. ”Du kallar mig ännn Velkog,
Lanni. Du har icke glömt våra barnaår då vi lekte tillsammans.”

”Lanni glömmer aldrig det som är skönt och godt”,
inföll han med någon häftighet, ”Hade icke den hvita
barndomsvännen sträckt ut sin hand åt mig, då jag föll i elfven, så hade
jag aldrig mera sett dagens ljus och henne.”

”Det var för min skull, som du höll på att drunkna,”
sade hon. ”För att gifva mig några blommor, som jag ville
hafva, var du nära att tillsätta lifvet.”

”Jag tänker ibland,” sade fjällmannen med blicken
tankfullt sänkt mot golfvet, ”jag tänker det hade mången oro och
mången sorg gått ifrån mitt hjerta, om den hvita handen icke
hade fattat mig, då jag just flöt i elfdraget förbi den lilla
spången. Men den, som gifvit oss lifvet och bevarat oss på
höjderna och i djupet, han vet väl hvarföre vi måste lefva och
pröfvas. Kanske jag ännu kan göra nytta med hvad jag har olefvadt.”

Flickans öga hvilade med uttrycksfull välvilja på honom,
och hon utbrast; ”Den måtte väl vara till nytta i vår Herres
verld, den, som utgör hela stammens heder och så många
fattiga slägtingars hjelp och stöd.”

”Derför må man också sträfva och lefva!” sade han. ”Men
tomt ha vi det ofta, vi arma fjällfolk. Det kommer ofta ett
mörker öfver mitt hjerta.”

”Så år det!” sade flickan. ”Vi menniskor måste ofta
erfara tomhet om bekymmer, eljest blefve vårt hjerta aldrig
uppväckt utur mörkret.”

Lanni reste sig upp från stolen, der han icke rätt trifdes
i sittande ställning, och närmade sig flickan på ett par steg.
Han tog dristigt hennes hand, och såg henne, bedjande i ögonen.

”Jag har kommit hit,” talade han, ”ty mörkret öfver mitt
hjerta gaf mig ingen ro. Jag ville nödvändigt veta, om den
hvita, min barndoms lilja, behöfde något i sin ensamhet. Jag
vet, att här är en mitt blods argaste fiende gäst i huset. Han
är en listig mördare, en arg skalk. Aldrig skulle hans
hufvud lefvande komma under mitt lätta tak, det var mitt löfte
då han sparkade min moder. Men jag ville befria Velkog ifrån
ett så farligt grannskap, som hans; derföre har jag skickat
Snattja till honom och bedt honom komma och gästa hos mig.
Jag har väntat honom i flere dagar. Se, hvarföre har han icke
kommit? Har Snattja icke varit hår?”

”Hos mig har den gamle fiakaren varit, och att han talat
med Huljo har jag hört; men hvad de öfverenskommit, vet jag
icke. Jag ville gerna blifva af med den vedervärdige fången,
men jag vill icke att du skall taga honom, Lanni! Det skulle
i sjelfva verket mycket misshaga mig, att tänka mig en sådan
varelse i din snygga och fridfulla fjällkoja. Heldre må Huljo
gå här hos våra drängar, än att han skulle komma och införa
olycka hos dig. Du måste lofva mig att icke hysa honom,
Lanni. Jag vet väl hvarföre jag fordrar det löftet af dig.”

”Jag ämnar icke svika honom!” svarade Lanni. ”Men vill
han följa mig öfver fjällen till Norrige, skall jag lemna honom
der. Tillbaka skall han icke komma.”

Flickan betraktade Lanni med en blick af häpnad och
bekymmer. ”Du tänker mera bittert, än du säger,” sade hon;
”men du borde komma ihog den förmaningen: förlåter, så
varder eder förlåtit.”

”Velkog talar som hennes fader!” var Lannis svar. ”Men
jag vill ingalunda göra Huljo något illa. Jag vill icke
vedergälla ondt med ondt. Hvad han gjort mig, skall aldrig
nämnas. Om han stuckit hundrade af mina renar i stället för de
fyra, skulle jag icke kasta ett förtörnadt öga på honom, blott för
att Velkog icke vill det.”

”Jag vet det, Lanni!” återtog hon, ”att du kan för din
del förlåta. Hundrade renar göra dig icke fattig. Men du
gömmer något som du icke säger rent ut. Har du förlåtit
Huljo, hvad han brutit emot din mor?”

Det flög öfver Lannis ögonbryn en mörk sammandragning
ooh han nedslog ögonen; men flickan kunde genom ögonlocken
se att det blixtrade inunder dem. Han svarade likväl med köld:
”Min moder hvilar i grafven. Aldrig bad Huljo henne förlåta
sig. Den döda har intet ord på sin tunga, hvarken förlåtelse eller
vrede. Icke vet jag hvad de döda ha otalt med de lefvande. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free