- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
8

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 1. VELKOG

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Under det han var sysselsatt med dessa bestyr, upplöste
Huljo sitt bylte. Det innehöll mest trasor, men ibland dem
inlindade instrumenter, ämnade för en man af Huljos handtverk:
några nycklar, utfilade för att öppna alla slags lås, men
förnämligast en knif. Knifven var icke blank som en Italienares
dolk, utan det var en liten fällknif med svart skaft och blad,
hvaraf endast den fina strimman af en slipad ägg visade att
den var ämnad att begagnas. Huljo öppnade oförmärkt
knifsbladet, och gömde det lömska mordvapnet i ärmen. I stället
för att binda trasorna kring sin frysande kropp, tycktes han
snarare göra sig färdig att afkläda sig. Han uppknäppte tröjan
och närmade sig elden, der Lanni satt, oförmärkt men noga
bevakande hvarje hans rörelse.

I samma ögonblick som Huljo nalkades elden, sprang Lanni
upp. Huljo rasade då utan omsvep på honom, men Lanni, som
förutsett och väntat denna rörelse, tog ett språng tvärtöfver
elden, som han upptändt, och grep sin spjutstång. Med ett
slag mot klippan, befriade han den skarpa spjutspetsen från
sin hylsa af renhorn, och riktade derefter udden mot Huljo,
som snafvat medan Lanni undkom hans anfall. ”Hund”, röt
Lanni, i det han med säker och stadig arm riktade stöten mot
hans bröst: ”Hund, du trodde att du kunde bedraga mig på
både penningar och lif. Du har sparkat min mor, derföre
skall du dö. Jag skulle förlåtit dig, ty den hvita liljan bad
för dig. Men du har sjelf tvingat mig till detta.”

Med det första utropet trängde spetsen djupt i uslingens
hjerta, och de öfriga orden tillade Lanni mera liksom ett tal
till sitt eget samvete, än till den döende.

Sedan dråpet var fullbordadt, företog sig Lanni med det
största lugn att undanrödja spåren derefter. Han var nog klok att
inse, att den verldsliga rättvisan icke skulle dömma på samma
sätt som hans eget samvete, och han beslöt derföre att undandraga
sig all räkenskap inför henne. Han släpade derföre uslingens
kropp i en klyfta, der han höljde den med stenar, så att
ingen kunde upptäcka den. Detta arbete sysselsatte honom
hela natten, under det stormen småningom lugnade ut omkring
honom, liksom äfven hans egen själ kom till jemnvigt och lugn.

Om morgonen begaf sig Lanni, sedan han igensopat spåren
efter sig här, liksom vid den förborgade skatten, till sitt hem.

Det var nu icke mera samma man, som tvenne dagar
förut lemnade den kära fredliga kåtan. Han bar nu mycket
mera på sitt hjerta, och om han än, inför sitt eget samvete,
ansåg sig hafva handlat rätt, hvilade under all hans yttre köld
ett tungt moln öfver hans själ. Han kände en underfasa för
hela nejden vid Månvattnet. Fädernejorden hade för honom
förlorat sitt behag och han gaf följande dagen sitt förvånade
husfolk befallning att bryta upp. Han ville gå öfver fjällen till
Norrige, och hans beslut var, att aldrig mera se den, för hvilkens
skull han blifvit inledd att begå blodsgerningen. Han ville, att
det skulle vara för evigt, det afsked han tagit af sin lilja, Velkog.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free