Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 1. VELKOG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och med en granrisruska öfversopade stället der skatten var
nedgräfd. Slutligen tog han vägen till Snattjas koja tillbaka.
Han hade just hunnit till Elfdraget, då han blef varse en
skidlöpare ute på Månvattnet. Det var ingen lappman,
tycktes det, men han följde spåren, som ledde till Snattjas koja.
I början föreföll det Lanni särdeles oväntadt, men han beslöt
att påskynda sin fart, för att få se hvem vandraren kande
vara. Snart tyckte han sig igenkänna gestalten: det var Haljo.
Så snart Lanni öfvcrtygat sig att han sett rätt, begynte
han öfverlägga. Utom det farliga att den lömske förbrytaren
troligen upptäckt hans gömställe; förekom det Lanni vidrigt
och vanhelgande att en brottsling skulle hafva fått kasta en
blick i hans heligaste tankar, i hans ädlaste handling. Men
Lanni var alltför klok, för att icke dölja hvad han inom sig
beslutat.
Huljos gestalt försvan i kojans dörr, långt innan Lanni
hunnit fram, och då den sednare inträdde, var elden släckt, så
att der var kolmörkt. Lanni begaf sig emellertid till den plats
han bestämt för sig och lade sig till hvila.
Tidigt om morgonen väckte Lanni sin följeslagare, i det
han blåste upp eld på härden.
”Vi måste skynda till fjällen,” sade Lanni, ”ty vi få
urväder innan aftonen, och då är icke godt att vara ute på"
vägar och stigar, helst för dig, Huljo, som icke ännu är så van
att löpa på skidor.”
”Ja, jag är ganska trött,” sade Huljo. ”Kanske förmår jag
icke att följa med dig den långe vägen, Lanni. Det vore
kanske bäst att jag stadnade här, hos den hedersmannen Snattja,
eller Wuollik, som man bör kalla honom. Om du vill hämta
mig med en af dina renar, vore det en välgerning. Jag har
utstått så mycket i det fördömda Dadscharnas stenhus, att
mina lemmar icke äro på långt när så starka och smidiga som
förr.”
”Jag kan för närvarande icke skicka någon ren,” svarade
Lanni efter en kort besinning. ”Men om du vill, kunde jag i
förbigående göra ett besök hos Länsman, som bor der bortom
Stenviken. Han skall om ett par dagar på en syn till ett
nybygge, icke långt från Vaddo-Tjavelk. Han kunde taga dig
med och släppa dig vid berget, så kanske du sjelf kunde söka
dig fram till min kåta. Men då måste du väl hafva dina
papper i ordning, Huljo!”
Bofven tvekade en stund. Begäret efter penningarne, tillfälle
till en ypperlig stöld å den ena sidan, fruktan för länsmannen;
förhoppningen att ett annat mera gynnande tillfälle skulle yppa sig
att hemta skatten, sedan han blifvit litet mera hemmastadd med
orten, å den andra sidan. Huljos beslut var icke lätt fattadt
”Du har låfvat mig beskydd och gästning, Lanni!” sade
han slutligen. ”Jag följer dig, om det också må bli svårt att
komma fram. Men jag hoppas att jag icke allt för länge skall
komma att ligga dig till last. Jag skall begifva mig nedåt
socknarna och söka arbete, när det lider mot våren; nu under
vintern kan man ingenting få, om icke någon barmhertig
menniska som du, Lanni, hjelper en stackare.”
Lanni teg och var belåten med att för ögonblicket få sin
önskan uppfylld att icke nödgas lemna Huljo. Han ville
behålla honom under sina egna vaksamma ögon.
Efter ett morgonmål, hvaruti äfven den gamle fiskaren
inbjöds att deltaga, begåfvo de sig båda på vägen.
Färden gick icke särdeles skyndsamt. Lanni sade att han
ville skona Huljos krafter, ehuru öfver horizontens skogstoppar
några blodröda moln vid solens uppgång för den väderkunnige
fjellbon tillkännagåfvo att uren icke var långt borta.
Vid middagstiden voro de båda vandrarne så nära
Månvattnets norra strand, att de kande urskilja föremålen i skogen
derstädes. Men då hördes ett sällsamt hväsande och
knastrande i luften. Det föreföll, då man såg appåt, som luften var
genomväfd af fina diamantstrimmor, hvilka glimmade på ett
underbart sätt. Det var isnålar, som sväfvade i luften. Det
hväsande ljudet tilltog och förvandlade sig till slut till ett slags
hemskt klingande, som uppkom deraf, att isnålarne i sin
hvirflande fart brötos i stycken emot hvarandra. De begynte att
yra ned på vandrarne. I början liknade de en myggdans, men
en iskall, en dödsflägtande. Ismyggornas klang var en
dödssång. De kommo allt närmare och då de spetsiga kristallerna
piskade mot ansigtet, rispade de huden. Kölden blef allt mera
bitande, isynnerhet för Huljo, som icke hade Lappska kläder.
Men Lanni sträfvade oförtrutet framåt och Haljo följde
honom nära i spåren. Ju mera isslagget förstorades och fick
fart af stormen, desto kraftigare arbetade båda. Det tätnande
snöfallet förmörkade utsigten helt och hållit, men Lanni visste
att taga den rätta kosan. Efter en ansträngning, ofta drifven
ända till det yttersta, lyckades de båda männen uppnå
stranden, der de sökte skygd för vinden under en framskjutande
klippa.
Huljo frös förfärligt. Han, som var höljd i dåliga och
trasiga kläder, betraktade med afund Lannis varma lappmudd
och hans för årstiden och vädret förträffligt beräknade drägt.
I bofvens själ började underliga tankar att hvälfva sig.
”Tror du att uren rasar långe?” frågade han.
”Han blåser nog snart ut,” svarade Lanni. ”Vi få en
lugn och månljus natt igen. Det skall icke blifva svårt att
hitta fram till min kåta; vi ha icke mer än en mil qvar dit
fram.”
”Nu lära väl våra spår på sjön vara igenyrda,” yttrade
Huljo listigt. ”Länsmannen, som ärnar sig hitåt, får väl
öppna sig en ny väg.”
”Isflingorna ha icke fallit tätt,” svarade Lanni. ”Nog
skulle man väl kunna följa våra spår ännu, så framt icke
något snöglopp kommer. Eljest hittar nog Länsman på sjön.
Han har sina landmärken.”
Nu mognade troligen i Huljos själ beslutet att bemäktiga
sig Lannis kläder och den nedgräfda skatten. Klädd som
lappman och försedd med penningar skulle det väl icke
blifvit honom omöjligt att komma öfver fjellen till Norrige och
derifrån till Ryska Lappland. Der trodde han sig väl säker.
Då Lanni såg den frysandes nöd, samlade han i hast en
hop ris och tände en eld invid klippan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
