Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- LAPPLAND. 2. MISSIONÄREN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LAPPLAND.
2.
MISSIONÄREN.
Vid Månvattnet, nära Vaddo-Tjavelk.
Älskelige broder!
Jag skrifver detta i en stund af djup rörelse. Då jag nu
så klarligen ser huru himmelens ljus uppgår öfver öknarnas
folk, öfver dem som sitta i mörko lande, såsom Skriften säger,
kan jag icke annat, än med det varmaste hjerta gläda mig att
också åt mig vardt beskärd den lott, alt få frambära en skärf
af tröst och frid till det stora verket af välsignelse, som här är
begynt. Hör här hvad som skedde med mig.
I går kom jag hit, efter en svår vandring öfver fjällen.
Man hade sagt mig att jag skulle söka herberge i ett nybygge,
som ligger vid en vik af Månvattnet och eges af en
christendomssyster, dotter af den aflidne kyrkoherden på stället. Jag
blef af den fromma qvinnan gästfritt emottagen. Vårt samtal
om aftonen var uppbyggligt och lärorikt. Hon hade kommit
till den rätta friden med sig sjelf, den friden, som gifves
ofvanefter. Hon hade bland fjällfolket en vän, hvilken hon sade
hade sökt friden i många år, utan att kunna finna den. Hon
bad mig kärleksfullt besöka den mannen och meddela honom
hvad jag kunde af den rätta tröstens och hugsvalelsens källa.
Om morgonen anlände till det välbelägna och vackra
nybygget, der jag fick njuta en beqvämlighet och trefnad, som
ingalunda äro vanliga i Lappmarken, den ifrågavarande
lappmannen.
Då jag icke förråder hans namn och du dessutom icke
befinner dig i något slags beröring med honom eller hans folk,
utan endast läser min berättelse såsom ett drag ur
menniskolifvet, hvilket drag du dessutom bevarar i en djup hemlighet,
så vill jag omtala för dig mannens bekännelse.
Han är kanske den mest själsbegåfvade fjållbo, som jag
lärt att känna, han hade en god kunskap i Ordet, och det
hade burit frukt i hans hjerta. Men han bar på sitt samvete
en blodsskuld, som icke ville lemna honom ro. Sådana
blodsskulder äro bland fjällallmogen vanligare, än man skulle tro.
Omständigheterna äro likväl för den nu ifrågavarande
lappmannen särdeles mildrande.
En frigifven fästningsfånge, som lidit sitt straff för stölder
och andra ogerningar, hade af honom blifvit inbjuden till
gästning i hans kåta. Fången hade förolämpat hans mor och
äfven stuckit ned renar för honom, men det var hans fasta
beslut att förlåta honom dessa brott och föra honom öfver
fjällen till Norrige, der han utan fara kunde vistas. De skulle nu
båda färdas tillsammans öfver Månvattnet för att uppnå
lappmannens bostad. Det var vinter, som nu, och ett urväder
utbröt. Då fången började frysa, vaknade hos honom begäret
efter bättre kläder och derjemte kanske efter en
penningsumma, som han smygt sig att få se, hvar den af Lappmannen
gömdes. Han framtog en knif och ville kasta sig öfver sin värd,
men denne undvek honom och dräpte honom med spjutstafven.
Så snart mordet var begånget, kände mannen en viss oro
inom sig, men han trodde att han icke gjort annat, än hvad
han var tvungen till. Han gömde den mördades kropp i en
klyfta och begrafde den under stenar och ris, så att den icke
kunde upptäckas. Derefter begaf han sig genast med allt sitt
husfolk öfver fjällen till Norrige. Der uppehöll han sig i tio
år, sålde en stor del af sina renar, och, emedan han bättre än
andra förstod att använda penningar, förvärfvade sig en
ansenlig förmögenhet, utom den ännu icke obetydliga renhjorden.
Han hade stundom underrättelser från Svenska sidan
genom andra lappar, och visste att ingen frågat efter
fästningsfången, den man trodde vara bortkommen i Norrige. Efter
tio år hade han erhållit helsningar från den fromma
Nybyggarqvinnan på Liljevik, så hette hennes nybygge, att ett
sällskap, christendomens och evangelii vänner, förenat sig att
utskicka, lärare till Lappmarken. Om hans själ behöfde ro och
tröst, skulle han komma till sina barndomstrakter: der skulle
han finna de nya lärarena.
Särskildt underrättade mig mannen, att han blifvit
uppfostrad hos den aflidne Kyrkoherden och att dennes dotter var
hans barndomsvän. Hon hade alltifrån barnaåren varit en
mild och christlig qvinna, och sökt att föra honom till
sanningens kunskap. Väl hade hon haft flera giftermålsanbud,
men hon hade valt att ensam, med ett tjenstehjon, bosätta sig
på det vackra nybygget vid Månvattnets strand. Hon hade
ärft en liten förmögenhet efter sin fader, och genom klok
hushållning var den fullkomligt tillräcklig för hennes behof.
I afseende på mannens själatillstånd behöfver jag icke
mycket orda för dig. Då jag fann honom allvarligen väckt till
besinning och att han hade god kännedom om evangelium,
behöfde endast det rätta lifvet komma dertill, så att han både
kunde se och känna sin frälsnings grund och hopp.
Jag lofvade att om aftonen besöka honom och hålla bön
med hans hus, der han hade lägrat sig vid klipporna i skogen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0097.html
