- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
10

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 2. MISSIONÄREN

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

icke långt från nybygget Han ville följande dagen begifva
sig vidare bortåt landet, så att han icke ämnade dröja här, och
derföre icke gett sig tid att uppslå sin kåta.

Så snart mannen lemnat mig, gick jag till min goda
värdinna. Hon hade framsatt en måltid för mig, hvilken hon
nppmanade mig att ensam hålla till godo, medan hon gick ut
att samtala med lappmannen«

Nu vill jag yppa för dig, min älskelige broder, hvad som
uppkom uti min själ. Jag känner, att en blygsel färgar mina
kinder, då jag beslutat att bekänna det för dig, men det må
jag anse såsom rättvist och billigt, då jag kanhända varit nära
att öfvergifva min Herres och Frälsares sak, för att följa mitt
svaga hjertas ingifvelse. Men jag är viss deruppå, att Herren
styrt också detta till sitt rikes bästa, och dermed är jag nöjd.

Då jag såg det angenäma och inbjudande i min
värdinnas trefliga boning, der ordning och smak rådde i den enkla
inredningen, och allt likväl antydde en egen välmåga,
begynte hos mig besynnerliga önskningar och en underbar
längtan att uppkomma. Jag tänkte att det skulle varda mig
lättare att verka för det mig anförtrodda kallet, om jag egde ett
hem för min hvila, om jag kunde hos en liktänkande maka
finna uppmuntran till nya ansträngningar. Att få ega detta
ställe, Liljevik, såsom en utgångspunkt, att få ega den
fromma och älskeliga värdinnan såsom maka, hvad skulle det icke
blifva för en lycka, tänkte jag. Om den kunde mig beskäras,
o huru skulle jag icke tacka mitt lifs Herre.

Fåfängt skulle jag vilja för dig beskrifva alla de tankar
och känslor, som vid denna föreställning strömmade igenom
mitt bröst. Jag stod upp ifrån bordet och gick till fönstret, för
att kasta en blick utåt det snöbetäckta Månvattnet. Men då
jag såg den hvita, omätliga likduken öfver vattnets spegel, blef
jag intagen af en bekymmerfull aning. Jag beslöt att, så snart
som möjligt, begifva mig bort ifrån detta ställe, der mitt hjerta
ville sätta sig i uppror emot min heligaste pligt.

Men i detsamma inträdde den älskvärda värdinnan.
Hennes ögon voro tårade, och hon tog min hand och tackade mig
för mitt samtal med lappmannen. Derjemte lemnade hon mig
en penningsumma, som hon och han gemensamt beslutat att
gifva åt missionsverket i de nordliga trakterna.

Jag blef rörd öfver denna stora frikostighet, och mitt
hjerta öfverflödade i en bön om välsignelse öfver henne och alla
den heliga sakens vänner. Vi satte oss att tala om
fjällfolket och dess undervisning, hvarvid hon, som särdeles väl
kände landets seder och tänkesätt, gaf mig många goda råd
och upplysningar. Då gaf det ena ordet det andra. För
dig må jag yppa det, såsom mitt svaga hjertas största
hemlighet, jag öppnade för henne mitt hjertas innerliga åstundan att
vinna henne till min maka. Med all den ifver och värma,
hvaraf mitt hjerta var mäktigt, framställde jag för henne huru
välsignelserikt vi båda kunde verka, om vi förenade våra
hjertan i endrägt och kärlek. Jag lofvade henne heligt, att jag
skulle bevisa henne all den ömhet och trohet, som en
kärleksfull make kunde, om hon ville tillhöra mig. Då jag, på
hennes hulda ansigte såg många omvexlande känslor måla sig, blef
jag allt mera innerlig: det var en stor och dyrbar skatt jag
eftersträfvade, då jag ville vinna henne.

Men hon afbröt mig med ett på en gång mildt och
allvarligt beslutsamt uttryck. ”Vi äre för det första allt för litet
bekanta,” sade hon, och jag skall aldrig glömma den blick, som
åtföljde orden. ”Jag vet visserligen att ni är en redlig och
gudfruktig man, och att jag, just i följd af edert beslut, att
egna eder åt det heliga kall, ni bekläder, för eder kan och bör
hysa den största högaktning; men mitt hjerta kan ni dock icke
känna efter några timmars sammanvaro. Och likväl har ni
begärt mig! Ni förlitar visserligen i rikt mått på Försynens
skickelser och väntar allt af Honom, som leder oss på alla våra
vägar och böjer menniskohjertat efter som Han vill. Men har
ni rätt väl besinnat eder? Skulle ni icke vika ifrån det heliga
verk, som fordrar alla kroppens och själens krafter, om ni
lemnade edert hjerta åt en qvinna? Jag vill för min del
allenast säga ett: det är, att jag tror mig handla rättast och bäst,
då jag endast söker den frid, som kommer ofvanefter, och
gifver mitt hjerta åt den kärlek, som är förmer än allt hvad
jorden kan erbjuda.”

Jag hade intet annat än tårar till svar. Jag har druckit
mången försakelses kalk, och jag sade henne, att det också var
en sådan, som hon räckte mig. Men hon uppmuntrade mig
att trofast kämpa för den rätta kronan och fullborda Hans
verk, som sändt mig, icke för min skull och för att söka mitt
eget bästa, utan för högre och heligare värfs fullbordan.

Då det led emot aftonen, lemnade jag henne, bedröfvad
och förödmjukad, men dock med fast beslut att hålla mig hårdt
vid min kallelse och lida och umgälla för densamma. Jag tog
den Heligt Skrift i handen och gick till fjellfolket.

Vid en klippa, i skygd för vinden, låg på utbredt
granris, den väntade lappfamiljen. Den bestod af sex personer,
hvaraf tvenne barn. Ingendera barnet tillhörde dock
husfadren, utan de voro hans slägtingars. Jag talade vid dem och
de voro alla hungrande och törstande efter det lefvande Ordet.
Sedan jag förklarat för dem ett kapitel ur den Heliga Boken,
knäböjde jag och höll aftonbön. Husmodren knäböjde närmast
intill mig och alla de öfriga deltogo, fromt lyssnande, i den
stilla bönen, som hår utur isöknen höjde sig mot
himmelen (Se Pl. 2).

Efter denna äfven för mitt hjerta stärkande andaktsstund
återvände jag till nybygget. Jag har öfverenskommit med
lappmannen att följa honom öfver fjellen i morgon bittida.
Det år derföre troligen sista gången jag denna natt hvilar på
Liljevik. Jag använder aftonen för att skrifva till dig och
anbefalla dig i Försynens händer. Sjelf behöfver jag styrka i
mitt svaga hjerta, och ledning och ljus på mina vägar i
skogarne och ödemarken.

Farväl!

__

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free