- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
12

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 3. SVART-ANUND

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fara han genomgått, då han förut, under fadrens frånvaro, erhöll
det oväntade besöket, väckte också nu hans harm tillika med
hans fruktan. Han beslöt att fly. Skyndsamt grep han sin
bössa, ty äfven han var snäll skytt, och sprang utföre berget

Men den starke ynglingen, som upptäckt hans far,
försäkrade sina landsmän, att Kumpi endast kunde hafva
undkommit på sjön, och begaf sig derföre ensam ned till stranden,
för att söka något spår efter den flyende. Han varseblef snart
hvar Anund sprang. Genast gömde han sig bakom en sten,
och höll sin bössa i beredskap. Anund hade likväl alltför
skarpa ögon, för att icke varseblifva sin fiende. Men han fattade
hastigt det sluga beslutet, att icke låta märka sig, utan
fortsätta sin flykt. Han afvek endast så mycket från kosan, att han
icke kom inom skotthåll för ynglingen.

Så snart denne märkte, att Anund icke skulle komma nog
nära, sprang han fram och ville möta honom. Men då Anund
icke såg någon annan utväg att rädda sig, stannade han hastigt
och lade bössan till ögat. Hans fiende gjorde detsamma.

Ett ögonblick stodo de tvenne vildarne så, med halfull
blick utåt de mördande gevären, betraktande hvarandra tills de,
nästan på en gång, båda sköto. Anund blef rispad af kulan i
halsen, men icke farligt. Hans skott var säkrare. Dess
hvinande lod genomborrade ynglingens bröst, och han föll med ett
doft, afbrutet skrän till marken.

Anund hade icke tid att dröja och närmare efterse huru
det förhöll sig med den skjutne ynglingen. Så snart han såg
sin flykt oförhindrad, fortsatte han den utför bergsskrefvorne.
Han hörde snart vilda skrik bakom sig och påskyndade derföre
sitt språng.

Då de öfriga lapparna, som undersökte Kumpis koja,
hörde skotten, vände de alla sina blickar nedåt stranden. De
upptäckte då den springande gossen bland klipporna och ilade med
höga rop, efter honom. Endast några minuter stadnade de hos
den skjutne ynglingen, som matt reste sig upp och sökte att
stämma blodströmmen ur sitt bröst. Ett par dröjde hos
honom qvar, medan de öfriga ånyo satte sig i språng.

Stränderna af sjön Tjeggelvas som ligger invid berget af
samma namn, äro utmärkta af en förfärlig ödslighet. De
bestå af stenskrafvel och klippmassor, staplade på hvarandra i
vilda och fantastiska grupper. Här och der framstår mellan
stenarna en vresig och illa tillvriden tall, som endast tyckes hafva
framslingrat sin krokiga gestalt för att åskådliggöra den nöd och
snart sagdt omöjlighet, som här sätta sig emot vegetationen.

Fjellfolkets vilda menniskojagt gick utefter denna strand.
Men den var icke så lätt att utföra. Med den yttersta vighet
hoppade gossen från sten till sten, från klippa till klippa.
Dödsfaran bevingade hans steg. Men hans förföljare voro icke
mindre viga än han. De voro dessutom starkare och ihärdigare.

Vid södra stranden af sjön ligger berget Ramin, med en
tvärbrant bergvägg vänd emot vattnet. Detta berg liknar en
ofantlig jättekyrka, som på trenne sidor omgifves af stupande
bråddjup. På detta besynnerliga berg kände gossen hvarje
klyfta och det var der han beslöt att söka sin tillflykt. Så snart
han hunnit hörnet af bergväggen, försvann han för sina
förföljares blickar.

Dessa höllo vid bergsfoten en rådplägning, hvarefter de
delade sig, så att de fleste fortsatte sin jagt utåt stranden,
medan fyra stannade qvar för att undersöka berget, och begåfvo
sig uppför dess enda tillgängliga sida. Främst bland dem var
Unnas, den förmögnaste och mest ansedda af hela skaran. Han
var farbror till ynglingen, som Anund skjutit.

På sjelfva spetsen af berget hade Unnas skiljt sig något
från de tre öfriga, och ville just titta bakom en stor sten, då
hastigt den gamle Kumpis eget ansigte och derjemte mynningen
af en bössa mötte honom. ”Unnas!” sade Kumpi hastigt: ”Jag
skjuter dig icke, ehuru ditt lif är i mitt våld. Men lofva mig
att icke göra illa åt mitt barn! Vill du skona Anund, så skall
jag utan motstånd låta gripa mig och föra mig till tinget.*
Unnas var egentligen en fridsam man, och det ångerfulla
fadershjertats bön gick honom djupt in i själen. ”Skjut icke!”
svarade han: ”jag skall hjelpa dig om jag kan.”

Då framträdde Kumpi hel och hållen ur skrefvan,
sänkande sitt gevär. Endast ett ögonblick sväfvade uttrycket af
misstroende och tvekan i hans anletsdrag, men derefter nalkades
han frimodigt. ”Ropa hit dina kamrater!’’ sade han: ”Säg dem,
att du lofvat min son säkerhet, och låt oss här göra vår
öfverenskommelse. Jag vill betala allt som jag är skyldig så vidt
jag förmår.”

Unnas ropade nu, såsom Kumpi föreslagit, till de andra
och snart kommo de, icke utan tvekan och fruktan, fram till
den väntande hufvudvargen.

Då sade gamle Kumpi: ”Här är jag, mine bröder! Låt oss
afgöra vår sak utan strid. Jag vill betala hvad jag brutit. Men
sägen mig, är min unga oskyldiga son en ripa i skogen, efter
J hållen en sådan jagt efter honom?”

”En vargunge är han!” yttrade en af lapparna. ”Han har
skjutit den stackars Tjonk.”

”Har han skjutit honom?” frågade den gamle med en
gnistrande blick. ”Men det har då skett endast för att försvara
sitt lif. Tjonk var en hårdhändt slagskämpe. Jag bär ännu
märken efter honom och hans arga klor. Men det må nu vara
glömdt.”

”Men jag vill också ge dig märke, rentjuf,” röt lappen i
det han med spjutstafven gaf Kumpi ett slag öfver hufvudet.

Kumpis ögon gnistrade ånyo, men han uthärdade slaget
och sade: ”Du är en trolös man, Sjoibma, då du bryter
öfverenskommelsen om fred.”

”Fred!” ropade Sjoibma förbittrad. ”Du din gamle
hufvudvarg, du skall hafva fred i helvetet!” Derpå följde ett nytt slag.

”Unnas!” sade Kumpi med en röst, som darrade af kufvad
sinnesrörelse: ”Ditt lif var i mina händer, men jag trodde ditt
ord och skadade dig icke. Kan du tåla att nu se en sådan
gerning af Sjoibma?”

”Slå honom icke!” utbrast Unnas och sträckte afvärjande
sin hand emot Sjoibma. ”Har någon en anklagelse mot
honom, skall den utföras inför tinget. Vi skola lemna honom åt
länsmannen.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free