Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 3. SVART-ANUND
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Här behöfs ingen länsman!” skrek en lappdräng med
sneda, lömska blickar. ”Den gamle rentjufven har nog stulna
skinn och blankar att ge länsmannen, så att han nog låter
honom gå. Och kommer han åter lös, så blir han bara så
mycket argare.” Orden åtföljdes af ett slag öfver ryggen.
Då upphäfde Kumpi ett högt skri af smärta i sin sårade
skuldra och djupt raseri i sitt hjerta. ”Du som äter ur en
annans gryta, usling”? röt han. ”Du skall icke blifva onäpst.
Du har talat ditt sista ord”! I en blink kastade Kumpi sin
bössa lill ögat; hon blixtrade, och kulan flög genom
lappdrängens hufvud.
”Jag märker att det gäller lifvet*, tillade Kumpi. ”Men
jag skall låta er veta, bröder, att det är skilnad mellan en
varg och en renkalf. Jag låter icke slagta mig så lätt.”
De bestörta lapparna hunno icke besinna sig innan
Kumpi rusade fram, grep Sjoibma i halskragen och gaf honom med
bösskolfven ett slag midt i pannan, så att han sanslös föll till
marken.
Den tredje lappen spände geväret och vände det emot
Kumpi, men Unnas, som stod honom närmast, stötte, i samma
ögonblick som skottet smällde, till hans arm, så att det gick i
luften. ”Dräp honom icke!” sade Unnas. Jag har lofvat
honom att bli förd till tinget,
Kumpi sansade sig, då han såg hvad som skedde; han
hade redan lyftat bösskolfven ånyo, och den skulle
otvifvelaktigt sträckt äfven den tredje förföljaren till jorden, om icke
Unnas’ ädelmod hastigt hejdat honom. ”Det skall icke blifva
dig olöndt, Unnas!” sade han. ”Men jag märker nog, att nu
måste jag begifva mig hädan, sedan jag utgjutit menniskoblod.
Gud är milt vittne, att jag icke gjort det förrän jag blef
tvungen. Men du, Unnas, fräls min son.”
Utan att afbida något svar, sprang den gamle bakom
stenen, vid hvilken han först framträdt. Då Unnas der såg
efter honom, syntes han skyndsamt klättra utför bergväggen, i
en der befintlig springa, och snart derefter i sin båt ila bort
mot vestra ändan af sjön, till Tjegelvas, till sitt förra bo. Han
hade för stort försprång, att nu kunna hinnas der, om också
förföljarne vände om efter honom.
Emedlertid hemtade sig Sjoibma efter det slag han erhållit
och kastade förvånade blickar omkring sig.
”Hör, Nabbo!” sade Unnas till mannen, som stod honom
närmast. ”Jag har beslutat att taga den öfvergifna gossen till
mig, och jag ger dig en god renoxe, om du gör som jag säger.
Jag ömkar mig öfver den gamle Kumpi, och mitt sinne har
fast beslutat, att intet ondt skall hända hans barn. Så snart
vi finna honom, skall du föra honom hem till min kåta, och
jag skall samla samtliga de andra bröderna och säga dem hvad
jag ämnar.”’
”Han tör hvarken vara så lätt att finna eller att taga”,
anmärkte Nabbo. ”Men jag vill göra som du önskar, Unnas,
ty jag behöfver just nu en god dragren.”
”En sådan skall du erhålla!” försäkrade Unnas, ”men hjelp
mig nu att söka, innan Sjoibma kanske förekommer oss, Jag
vill tro, att gossen begifvit sig hit uppåt berget, i stället för
längre bortåt stranden, der de andra söka honom.”
”Han är derborta!” sade Nabbo hastigt och pekade på en
klippa vid randen af brådjupet. Han har både sett och hört
allt, som här förefallit, om jag icke bedrar mig.”
”Kom fram, Anund!” sade Unnas. ”Jag har lofvat din
far, att det icke skall hända dig något ondt.”
Då framträdde gossen tvekande, men med bössan i
handen. Han såg Unnas skarpt i ögonen och nalkades försigtigt.
”Lägg bort din bössa”, sade Unnas, ”och följ genast med
Nabbo till min kåta, så skall ingen göra dig illa. Men du
måste lyda mig och icke reta grannarna, så att de slå dig.
”Far!” yttrade gossen. ”Du slog icke min fader! Jag vill
gerna följa och lyda dig!”
På Unnas’ tillsägelse begåfvo sig de båda åstad, medan
han, genom höga rop, kallade tillbaka den öfriga skaran och
för dem berättade hvad som tilldragit sig. Hans myndighet
förnekades icke, och sjelfva den sansade Sjoibma och den
sårade Tjonk erkände den. Man glömde icke att medtaga den
skjutna lappdrängens lik, då man begaf sig hemåt till byn.
En undersökning om hvad som förefallit på berget Ramin
och vid Tjeggelvas blef visserligen hållen; men då allt, som i
målet anfördes, måste genom tolk meddelas åt domaren, som
icke förstod lappska språket, fick saken en vändning så, att
den ansågs bestå i ett slagsmål, hvaruti den som begått dråpet,
icke kunde straffas, emedan man icke kunde finna honom.
Gossen kom helt och hållet från saken, och uppvexte oantastad
hos Unnas, bland hans barn; men han erhöll, i anledning af
sitt mörka hår och sina svarta ögon, namnet Svart-Anund.
Hufvudvargens son hade af naturen erhållit goda anlag.
Så snart han i den redlige och gudfruktige Unnas’ hus erhöll
undervisning, fattade han både lätt och villigt det man lärde
honom. Han var dessutom mot sin välgörare uppmärksam och
lydig, så att Unnas hade allt skäl att vara nöjd med honom.
Emot Unnas’ barn visade han också kärlek och välvilja, så att
han snart ansågs som en medlem af familjen, hvilken ingen
mera påminde om de fordna striderna och Kumpis yrke.
Unnas’ yngsta dotter, tre år yngre än Anund, hette
Ristin eller Christina. Alltifrån Anunds första ankomst till den
väl villige fosterfadren, hade hon fattat en synnerlig välvilja för
honom. Emellan de begge barnen uppkom en eljest bland
nordens vildar icke vanlig ömhet. Ingen aktade likväl på
densamma, utan den fick tillfälle att fritt utbilda sig, till dess den
blef en så mäktig känsla hos dem begge, att den icke kunde
undertryckas.
I sju år hade Anund, såsom en trogen tjenare, ja, såsom
en tillgifven son, vistats i Unnas’ hus, då han en dag skulle
söka ett par renar, som lupit i vildan bortåt Tjeggelvasfjellet.
Han lockade ett par hundar med sig och sprang just ditåt,
då Ristin framträdde mellan träden vid sommarvistet och sade,
att hon ville följa honom.
För fullföljandet af hennes beslut erfordrades icke långa
förberedelser. Hon behöfde icke begära lof af sina föräldrar,
utan hon gick, som det passade sig i det fria, vilda lefnadssättet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
