- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
17

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 3. SVART-ANUND

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bildade att utgå ur en naturmenniskas hjerta och uttrycka
hennes rörelser.

Ristin meddelade icke sin blinde fader en
sammanhängande berättelse om det som händt henne, utan hennes sång
innehöll, efter ögonblickets ingifvelse, bilder, hvilka han förstod
och besvarade. Han fick begrepp om hennes närvarande
förhållanden, och det var för honom vigtigast.

”Bortom de stora snöfjellen,”


så sjöng hon,

”der hafvets vågor äro snöbetäckta,
och der fjellen och hafvet mötas,
der bo också menniskor,
der lefva rika herrar,
der stå byar, der hvarje hus
är större än vår hvitgråa kyrka.
Der sökte vi den gamle Kumpi.
Den gamle presten
förkunnade för oss hans öde.
Han visade oss, hvar Kumpi låg begrafveu.
En rik herre fann oss;
han tog oss på sin båt.
Och båten var större
än tio stora kyrkor.
Han förde oss öfver hafvet,
förde oss öfver länderna.
Vi stodo i salar,
långt större än kyrkan,
och dit kom otaligt kyrkfolk
och alla sågo på oss
med milda ögon.
De gåfvo oss föda,
de gåfvo oss kläder.
Många blankar,
silfver och kosor,
gaf man oss.
Men vi längtade hem
till de kära fjellen,
till fader Unnas
och moder Sigga.
Den stora båten,
större än tio kyrkor,
förde oss till kungens stad.
Men allt hvad vi vunnit
som rika skänker,
tog hafvet ifrån oss.
Vi kommo fattiga
till kungens rika stad.
Der gaf man oss papper,
och herrarna läto oss föras
från by till by.
Så kommo vi hem.”


Ristin sade att hon kom för att höra, om hon skulle få
något arf af sin fader. Hon ville med sin man återgå till
deras barndoms yrke och lefnadssätt.

”Ja, fader Unnas!” sade Anund, ty det yar han, som
följde Ristin, ”jag har kommit tillbaka till fjellen med min hustru,
och nu vilja vi förblifva i vårt eget land, på vår egen jord.’
Här är ändå bäst på jorden.”

”Ack, Anund!” svarade den gamle: ”jag kan icke mera se
dig. Mina hjordar hafva smält tillsammans. Men ännu skall
du hafva hälften af det jag eger öfrigt.”

Nu framträdde Unnas’ son och den gifta dottern. Deras
möte med Ristin var rörande, och syskonens omfamningar voro
innerliga. Men de upplyste, att gubben Unnas hade så litet
att dela med sig, att Anund knappt skulle få mer än tjugu
renar.

”Välan!” sade Anund: ”jag är nöjd med dem. Jag skall
bosätta mig pa min fädernejord, på min faders mark. ’ Jag skall
fiska. Jag skall föda min hustru. Jag känner så väl mitt
kära Tjeggelvas, både sjön och berget, och det fädernearvet har
då väl icke förminskats.

På Tjeggelvas har Anders Persson anlagt ett nybygge,
och han har fått landshöfdingens bref på, att han skall besitta
det,” upplyste en af de närvarande.

Anund stod förstummad vid denna underrättelse.

Ristins uppsyn förvandlades också vid de orden. ”Och
der,” sade hon, ”der hade vi tänkt att bo och lefva till vår
död. Men hvem har gifvit nybyggaren rätt att taga vår jord,
vårt land, vår egendom?”

”Kungen och lagmannen,” sade en nybyggare, som var
närvarande.

Ingen svarade på hans visa underrättelse, och den gamle
blinde bad Anund komma nårmare, så att han skulle
kunna känna hans ansigle. Det blef en lång gråtfull omfamning.

Efter helgens slut skingrade sig allmogen. Anund och
Ristin följde sina slägtingar till fjellen.

Vid den gamle Unnas’ sommar-viste, der numera hans son
var husboude, såg det ödsligt ut. Unnas’ hjordar, förut
liknade vid ett haf, voro bortdöda, så att endast ett par tjog renar
ännu erhöllo skötsel. Sonen hade också börjat att idka fiske,
så att han redan nedsjunkit till fiskare-lapp. Det var ofta brist
i deras gryta.

En dag tog Anund afsked af sin svåger. Äfven Ristin
omfamnade sin bror. De begåfvo sig ifrån den fattiga kojan,
der hungern icke sällan ville infinna sig.

De tvenne makarna hade sett och erfarit mycket i
verlden. Det var med helt andra känslor, som de nu vandrade
utefter stranden af Tjeggelvas, än då de, i sina ungdoms-år,
begåfvo sig till Norrige: men deras kärlek hade dock icke
förminskats. Under de många öden, de tillsammans upplefvat,
hade de blifvit alltmera för hvarandra. Nu ville han icke, med
tillgjord köld, visa henne tillbaka.

^Ristin!” sade han, ”vill du också nu följa mig, när vi
icke mera kunna hoppas att få komma tillbaka från det andra
landet? Vill du också nu dela med mig lust och nöd, då vi
icke söka min far, utan — bröd?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:49:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mghdragt/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free