Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 3. SVART-ANUND
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemska köld, som frampustades här och der ur hålorna i isen.
Då nemligen ismassans tyngd ofvanifrån sammanpressat luft i
de inre tomrummen, som bildats efter det undanrinnande
snövattnet, framströmmar här och der ur en springa den pressade
luften. Denna isblåst, som den heter, är så kall, att den
ögonblickligen förvandlar allt, hvarpå den pustar, till is.
Anund beredde sig omtänksamt till vandringen öfver
detta farliga vatten. Han tillsnörde med omsorg de breda band,
som öfver smalbenet förenade hans täta lappkängor med
underkläderna. En lappman, som är så klädd, skulle kunna vada i vatten
till medjan, utan att blifva våt inpå kroppen. Efter denna
förberedelse började han öfvergången. Han undersökte med stafven
hvarje sten framför sig, innan han steg på densamma. En och
annan låg icke säkert, så att han måste söka fotfäste på den
bredvidliggande, fastare stenen. Mot kölden, som flägtade
öfver isvattnet, var han alltför härdad ända ifrån sina barnaår,
att af den hejdas.
Redan hade han uppnått bäckens andra strand, då hastigt
ett genomträngande skri bakom honom öfverröstade forsens
larm och brusandet från isfältet. Rösten var honom välbekant,
och trängde intill hans hjerta. Han vände sig hastigt om.
Det var Ristin, som han hört och som han nu såg. Hon
höll sig med båda händerna fast vid en klippspets, från
hvilken hon halkat ned, då hon skulle, ihärdigt och troget, följa
hans spår äfven öfver fjellbäcken. Hundarna, som höllo sig
till henne och hjelpte henne att följa spåren, då hon i
skogen förlorat Anund ur sigte, upphäfde ett vildt skall.
Men vid anblicken af Ristins fara, hade Anund förgätit sin
egen, och med blixtens snabbhet ilade han till hennes hjelp.
Han stod snart på klippspetsen, i hvilken hon fasthöll sig, och
med starka armar fattade han, nedböjd öfver henne, hennes
kläder och drog henne försigligt upp ur vattnet. Men hennes
fötter hade blifvit våta, så att hon icke kunde få fotfäste
bredvid honom på den hala klippan. Hon fattade honom derföre
om lifvet och äfven han slingrade sina armar omkring henne,
för att hålla dem begge qvar på den trånga, af det dödskyliga
vattnet ombrusade klippspetsen. Det var som om de båda
kämpat och brottats med hvarandra, men deras kamp var icke
förbittringens, och de brottades icke för att störta hvarandra i
djupet, utan för att hålla hvarandra uppe. Ingendera talade
ett ord, men öga såg i öga, och det stumma ansiglsspelet
afspeglade dödsfaran och ångesten, men tillika den fasta
kärleken. Ty i detta ögonblick kände de båda vilda, att de
älskade hvarandra, och att deras kärlek icke svigtade i sjelfva
dödens stund.
Anund var den förste, som rätt besinnade sig och
bedömde deras ställning. Med ett steg, icke olikt en skicklig
dansares, svängde han hastigt flickan ett halft hvarf omkring och, i
det han ropade: ”släpp efter!” tog ett hopp med henne till en
något lägre men bredare sten, som låg näst intill. Att han
behöll jemvigten, och att han äfven förmådde hålla henne uppe,
det räddade bådas lif. Han lyckades här att få fotfäste.
Så snart den smidiga vildinnan kände, att hon befann sig
på fast mark och hade återfått jemvigten och med detsamma
väldet öfver sin kropp, sade hon: ”hvarföre vill du gå ifrån mig,
Anund? Jag följer dig ändå!”
”Så följ mig!” svarade han, i det han gick förut och
visade henne huru hon skulle stiga på stenarna. Båda
uppnådde lyckligt den andra stranden, dit också hundarna
följde dem.
Efter en kort, men skyndsam vandring tillsammans, gingo
de båda öfver riksgränsen.
Hos den redlige Unnas blef det en stor sorg, då både
den unge Anund aldrig hördes återkomma från Tjeggelvas, der
man förgäfves sökte efter något spår af honom, och derjemte
Ristin, som gått till sommar-vistet, var försvunnen, utan att
man heller kunde ana hvart hon begifvit sig. Han gifte snart
bort sin äldre dotter, och sonen tog en hustru, med hvilken
han bodde hos fadren. Men det var som om friden och
välsignelsen vikit bort från den gamles tjäll tillika med dottren
och fostersonen. Han förlorade helsa och mod och ville icke
mera följa sin hjord. Den anförtroddes åt sonen, hvilken dock
icke hade samma lycka, som fadren haft, så att den alltmera
förminskades. Emellertid afled Unnas hustru, och enklingen
flyttade till kyrkoplatsen, dit både sonen och dottren förde till
honom hvad han behöfde till sitt uppehälle. På ålderdomen
blef han slutligen blind.
Väl hade stundom rykten försports bland lapparna, att
man någorstädes i Norrige skulle sett Anund, men de
förlorade sig snart, då man dessulom ingenting hörde om
Ristin. Man föreställde sig, att Anund omkommit i någon
klyfta på Tjäggelvas, och att Ristin gått till sjön från
sommarvistet och drunknat i densamma. Så trodde man kort efter
deras försvinnande.
Men många år derefter, då en talrik lapp-allmoge en
söndag var samlad till gudstjensten, anlände till kyrkoplatsen
tvenne främlingar. De voro klädda såsom de öfriga lapparna af
deras stam, men man kände dem icke. De efterfrågade den
gamle Unnas, och blefvo visade till den stuga, der gubben
inhyst sig hos en nybyggare, som mot betalning vårdade honom.
Då de båda främmande, en man och en qvinna, inträdde
till gubben Unnas, följde dem en hel skara af nyfikna lappar.
De arma naturmenniskorna egde visserligen en varm känsla
och ett djupt deltagande, men desto mindre grannlagenhet.
Utan att gifva akt på dem, gick qvinnan fram till den
gamle blinde. ”Far, känner ni igen mig?” ropade hon med en röst,
som i detsamma qväfdes af snyftningar.
”Det är Ristins röst, mitt barns röst!” utropade
gubben, och utsträckte armarna, famlande omkring sig efter den
saknade.
Hon kastade sig gråtande om hans hals. Men mannen
stod tyst och såg på det hjertrörande uppträdet.
Många ord behöfver icke fadershjertat, och i allmänhet äro
de djupaste känslorna icke de, som röja sig i ord, minst i
valda och ordnade. Likväl söka gerna känslorna i fjellfolkets
bröst sitt uttryck i sång. Man ser lapparna, då de blifva
rörda, omfamna hvarandra, ofta under ymniga tårar, och sjunga
dessa enformiga men rörande melodier, hvilka just tyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
