Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FYRATIOTREDJE KAPITLET.
Grefvinnan Lillienstedt och fröken Ada sutto tysta
och lugna, kanske till och med något trötta af resan
och värmen — ty den svalkande boran, som blåste,
låg dem på ryggen, och suffletten var uppslagen —
och lilla Ada hade aftagit sin kapott, liksom grefvinnan
sjelf sin schal.
Då olyckan i backen vid Esimo tilldrog sig, och
kusken, i det ögonblick hästarne ryggade och föllo,
begynte skrika, kastade sig Ada i sin tants famn. Anna,
som ingenting i sitt mörker kunde skönja, blef likväl
förskräckt af skriket och den börjande rörelsen baklänges.
Instinktmessigt slöt bon armarna omkring det
älskade barnet, och liksom betäckte henne med sin
kropp; men hon gjorde intet bemödande att kasta sig
ur vagnen, der hon satt omgifven af dynor och nu, i
sin ångest, ännu mera nedkrupen bland dem. Då vagnen
strök på de närmaste hästarna och dessa på de
följande, samt hela raden sålunda störtade i djupet, befann
sig grefvinnan Lillienstedts vagn öfverst.
En seende person skulle i det svindlande fallet
förlorat sansningen; men så var icke händelsen med den
blinda grefvinnan och barnet, som hon gömde i sin
famn. Hästarne och kusken kastades, vid stöten emot
bron, på sidan, så att just sjelfva vagnskorgen, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
