Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vi måste ha tålamod, hviskade han
igen och drog henne tröstande intill sig. Hon
snyftade okonstladt öfvergifvet.
— William, sade hon sakta — det är
kanske orätt, William, men jag tänker ibland, att
om vi inte hade denna eviga sorg och ångest
att bära på, så kunde vi inte älska hvarandra
så gränslöst och inte — hon tryckte sin våta
kind mot hans och stämman blef ännu lägre
— inte förstå hvarandra som v i göra.
— Jag vet inte, Caroline... Kanske inte.
Han suckade, och reste sig upp. Men jag vet,
att jag ville ge hvad som helst för att vår pojke
skulle vara som andra barn.
Lady Caroline satt kvar och torkade
ögonen med sin näsduk.
— Doktorn säger, att det bara är därför
att han hade så mycket kramp när han var
liten, försökte hon lugna sig själf. Och han
är bara fyra år. För hvart ord blef stämman
ljusare och mera förtröstansfull. Många barn,
som utvecklas långsamt, göra det så mycket
säkrare. Det säger också mamma.
— Nu tala vi inte om det mera, Caro. Vi
ha i alla fall inte annat att göra än att se
tiden an.
— Och du måste medge, William, att han är
det vackraste barn du har sett. Alla säga det.
Gamla Lady Pembroke sade häromdagen, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
