Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
snabblöpare. De voro villiga att göra sitt bästa,
men Collins och hans biträden utförde det
underverket, om det kan kallas underverk, att tvinga dem
till att göra mer än sitt bästa. Deras bästa var en
naturlig sak. Men deras bättre än bäst var
onaturligt, och det dödade somliga och förkortade allas
liv. Då de drevos till språngbrädet och hoppade,
möttes de, midt under luftsprånget, alltid av - en
medhjälpare som stod nedanför med en ofantligt
lång piska i handen och gav dem ett väldigt rapp.
Därför togo de ut hoppet över språngbrädet längre
än de egentligen förmådde och överansträngde sig
i sitt förtvivlade försök att undgå piskan, flyga
förbi den i luften och hinna undan innan den träffat
deras flämtande sidor och stungit dem som en
skorpion.
»En hopparehund hoppar aldrig så högt han kan»,
sade Collins till sina biträden, »om man inte tvingar
honom. Det är en uppgift. Det är skillnaden
mellan de hoppare som jag dresserar och de där slöa
amatördresserade som inte ens kunna hoppa
ordentligt över en buske ute i Guds fria natur.»
Collins var alltid docerande. En som gått igenom
hans institut och erhållit rekommendationsbrev av
honom kunde anse sig vara i besittning av
mästarediplom inom dressörvärlden.
»Ingen hund går av naturen på sina bakben],
mycket mindre på frambenen», brukade Collins säga.
»Hundar ä’ inte skapade på det sättet. De måste
tvingas till det, det är hela saken. Det är
hemligheten med all djurdressyr. De måste
tvingas. Ni måste tvinga dem. Det är ert göra. Tvinga
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
