Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettiofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naste och högsta områdena av Kennans jordagods
i Måndalen. De vilda blommornas praktfulla
ögonfröjd försvann, tills det på de solstekta sluttningarna
ej fanns annat kvar än gulröd vallmo som bleknat
till matt guld och Mariposaliljor, väderbitna på sina
smala stjälkar i det förtorkade gräset och som
liknade grant tecknade fjärilar, vilka slagit sig till ro
en stund innan de åter fladdrade sin kos.
Michael, som alltid följde efter dit den ystre Jerry
förde honom, sökte alltjämt vad han aldrig kunde
finna, medan årstiderna avlöste varandra.
»Han söker efter något», sade Harley till Villa.
»Det finns inte. Åtminstone inte här. Vad kan det
vara som han alltid är på spaning efter?»
Det var Steward, och Michael fann honom aldrig.
Intet hade uppslukat honom och ville ej ge honom
ifrån sig, men om Michael kunnat göra en tio dagars
ångbåtsresa till södra Stilla havet, till
Marquesasöarna, skulle han ha träffat på Steward, och
tillsammans med honom Kwaque och Gamle sjöbussen,
alla tre levande som lotusätare i Taiohaes paradis.
I och omkring deras halmtäckta bungalow under
de höga avocadoträden skulle Michael ha funnit
andra goda vänner — kattor och kattungar, grisar,
åsnor och ponnies, ett par papegojor och en
tjuvpojkaktig apa eller två, men aldrig en hund och
aldrig en kakadora. Ty Dag Doughtry hade strängt
förbjudit att där fick finnas några hundar. Efter
Killeny Boy, förklarade han, kunde han ej ha någon
annan hund. Och utan att alls avge några
förklaringar hade Kwaque beslutsamt avhållit sig ifrån
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
