Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den rörde på näbben, som om den inte kunde
andas. Svante tyckte, att det var så synd om
den stackars fågeln. Han hade hört talas om, att
det fanns något som hette att dö, och det var nog
det fågeln nu gjorde. Han skulle bestämt dö, och
Svante kunde inte hjälpa honom, som man aldrig
kan, när någon håller på att dö.
“Stackars min lilla fågel” [1], sade Svante och
snyftade.
Olle kom ut, och han var nästan ännu mera
ledsen än Svante. Ty Olle ville alltid se så morsk
ut. Men han var det inte i sitt hjärta, och han
skulle gärna ha låtit katten bita sig många gånger,
om bara fågeln fått vara vid liv.
Men under allt detta oväsen hade pappa kommit
ner. Han tog fågeln ur hand på Svante, skakade
på huvudet och sade, att det var inte värt
att låta honom pinas längre. Han kastade fågeln
hårt i en sten. Och så var fågeln död.
Gossarna togo upp honom och lade honom på
bordet inne hos mamma. Där sutto de och
pratade om den lilla fågeln, som Olle för många år
sedan hade fått på sin födelsedag, och som hade
brukat sitta i sin bur i barnkammaren inne i
staden och sjunga, när gardinen drogs upp. En
gång hade den varit bortflugen och hela dagen
setat och sjungit i en björk utanför fönstret.
Svante var så liten då. Så det mindes han inte.
Men Olle mindes, att han grät, för att fågeln flugit
bort, och hur glad han var, när han flög in igen
om kvällen och satte sig på sin pinne. Och mycket
annat talade de om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
