Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tyst säger jag dig!
Jag kände mig olycklig, befann mig i ett tillstånd, som
närmade sig förtvivlan, men ville inte låta märka det utan
spelade morsk och gjorde allt möjligt okynne. Mors
lektioner blevo allt längre och obegripligare. Med aritmetiken
redde jag mig bra, men skrivningen fann jag odräglig,
och grammatiken förstod jag inte alls. Men det värsta av
allt var dock, att jag såg och kände, hur mor vantrivdes.
Hennes uppsyn blev allt dystrare, hon såg på oss alla med
ett främmande uttryck i ögonen, hon kunde i timtal sitta
tyst vid fönstret åt trädgården, och hon liksom vissnade
bort. Första dagarna efter sin ankomst var hon livlig och
spänstig, nu hade hon mörka ringar under ögonen, gick
hela dagarna okammad, i en sjaskig kjol och oknäppt
klänningsliv. Det stötte och kränkte mig: mor skulle alltid
vara vacker, stark och fint klädd — förmer än alla andra!
Under lektionerna såg hon frånvarande förbi mig ut
genom fönstret eller stirrade på någon fläck på väggen,
hon gjorde sina frågor med trött röst och glömde vad
jag svarat, och allt oftare blev hon ond och häftig. Det
var också bittert: mor skulle vara rättvis, rättvisare än
alla andra, som i sagorna.
Ibland frågade jag henne:
— Trivs du inte här hos oss?
— Sköt du ditt! snäste hon.
Jag märkte också, att morfar umgicks med några sorts
planer, som förskräckte mormor och mor. Han gick ofta
in i mors rum, och där gnällde och gnisslade han,
obehagligt som vallpojken Nikanors pipa. Under ett av dessa
samtal ropade mor, så det hördes över hela huset:
— Det händer inte, nej!
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
