Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Den 22 januari 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
MISSIONSFÖRBUNDET.
"Mor Ceder."
Åttiofem år fyllde den 22 dec. en av Forshaga
Friförsamlings äldsta medlemmar, änkefru Anna
Olsson, här mest känd under namnet »Mor
Ceder». Född i Ransäter har hon dock framlevat
största delen av sitt liv i Sunne, Värmland, där
hennes man bedrivit jordbruk.
»Mor Ceder» och hennes man blevo omvända
till Gud i början av de stora väckelsetiderna,
som kännetecknade senare delen av 1800-talet.
Deras hem stod alltid öppet för evangelii
vittnen, även om de härför fingo lida försmädelse.
Hon kan berätta huru hennes man bad Gud, att
någon av deras barn skulle få bli hans vittne,
då han själv ej dugde därtill. Deras böner
blevo hörda, ty två av barnen, Hanna ocli Teofil
Ceder, fingo giva sina liv för Herren i Kongo.
Få torde de missionsvänner vara, som så älska
missionen som hon. Kongomissionen och
kongomissionärerna — se där hennes stora böneämne.
Inte underligt att så är, då Kongos jord
gömmer, vad hon kärast ägt i världen. Som bevis
på hennes missionssinne kan anföras det svar
hon gav, då en av grannarna beklagade förlusten
hon gjort, när budet kom om Hanna Ceders död:
»Beklaga inte! Om jag ägde krafter och
förmågor, skulle jag nu gå ut och taga hennes
plats».
Den åldriga kristinnan tillbringar nu sin
levnads afton hos en sin dotter och måg i
Forshaga, även de varma missionsvänner. Må hennes
levnadsafton bli ljus och fridfull! G. L—ä.
Anders Larson. || En av våra äldsta
missionsvänner, f. d. glasmästaren Anders Larson,
fick den 20 november hembud. lian hade nyss
fyllt 90 år och under 74 år levat i
trosgemenskap med Herren. L. inflyttade från Dimbo
till Falköping år 1866, där han som en
banbrytare för den fria andliga verksamheten
deltog i bildandet av Falköpings
Missionsförening år 1871 och var själva drivkraften vid
uppförandet av det gamla bönehuset. Varmt
intresserad deltog han flitigt i
missionsverksamheten och saknades icke på sin plats, då
Guds ord förkunnades, tills han för ett par
år tillbaka blev sängliggande. Han verkade
också, så länge han förmådde, för spridande av
kristliga tidskrifter ooh icke minst för denna
tidning.
Många vänner deltogo i den
åminnelsehögtid, som hölls, då han den 30 november fördes
till graven. Närmast sörjande äro fem barn
samt barnbarn ooh en stor vänkrets-.
Vile den käre brodern i frid till
uppståndelsens morgon! A. G.
För söndagsskolan.
Av G. Vallinder.
I min förra artikel nämnde jag, att man i
nybörjareavdelningen bör berätta texten för
barnen. Även i andra avdelningar kommer det
tillfällen, då man inte gärna kan fråga utan måste
berätta eller meddela. Det finns lärare, som av
naturen ha förmågan att berätta. Men den, som
ej är så lyckligt lottad, får förvärva sig
förmågan, ty den kan förvärvas. Till tjänst för våra
läsare vill jag här ge några kortfattade
anvisningar om hur man bör berätta.
Först då några ord om förberedelsen. Man
bör allra först disponera berättelsen. På ett
papper antecknar man berättelsens huvudpunkter i
tidsföljd. Ex. texten om Bartimeus: Den blinde
vid vägen; får höra talas om Jesus; Jesus
kommer; mannen botas; prisar Gud. Ofta är det
lämpligt att berätta texten ur en viss persons
synpunkt. Vid berättelsen om Jesus bespisar
5,000 män kan det vara lämpligt att berätta
händelsen ur den lille gossens synvinkel.
Vid förberedelsen må man komma ihåg att ej
inlära ordbilder av berättelsen. D. v. .s. man bör
ej tänka ut ordalydelsen. Då blir man alltför
bunden av sin förberedelse, vilket ej är nyttigt. I
stället söker man göra sig synbildex av
berättelsen. Man föreställer sig mannen sitta vid vägen,
folkskaran komma, Jesus stanna, kalla fram
mannen etc. Om man går igenom berättelsen på
detta sätt åtskilliga -gånger, skall man finna att
man har hjälp av sådan förberedelse, samtidigt
som denna ej binder.
Allra först bör man i regeln ha en inledning.
I våra nybörjare- och småbarnsavdelningar bör
denna vara jämförelsevis lång och skild från den
egentliga berättelsen. Se om denna salc min
förra artikel! Inledningen har dels till uppgift att
sätta barnen i stånd att fatta berättelsen och dels
att väcka intresse för densamma.
Givetvis bör man också ha syftet klart med
berättelsen. Det är ju ej att roa barnen. Ej
heller är det slutliga syftet att lära barnen utan
vinna dem. Vad som är syftet med en text
säger oss rubriken (ej alltid) samt minnesversen.
Viktigt är att man berättar fritt. Man skall
således inte läsa innantill och ej heller då och
då titta på dispositionen eller i boken. Om man
berättar fritt, kommer man mera i kontakt med
barnen, och berättelsen kommer att göra ett mera
levande intryck på -dem.
Givetvis måste man berätta begripligt. Använd
barnens språk utan att bli larvig! Då man
kommer till nya -ord, bör man förklara dessa för
barnen, eljes bli de ljud utan mening. Om
ordet »lycka» ej får någon förklaring, uppfattas
det av barnen såsom »lykta», »lucka» eller
något liknande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
