Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Den 19 november 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
MISSIONSFÖRBUNDET.
och ett hjärta som man kunde frukta skulle
strejka vilken minut som helst. Därtill var ena
sidan av hennes ena arm och hand ett enda
bran-digt sår, där senor och muskler lågo bara. Intet
hade under tre veckor lämnats oförsökt av dem,
men tillståndet hade blott alltjämt förvärrats.
På grund av det medföljande sällskapets
enträgna böner togo vi in henne fastän med fruktan
och tvekan. Sträng diet och medicin visade
emellertid genast sin verkan till det bättre, vilket
alltjämt fortsatte. Om tio dagar fingo hennes
små rara pojkar, som hon sagt farväl till,
komma och hälsa på henne, och det var rörande att
se den ömsesidiga glädjen över hennes
förbättring. Om en månad var hennes arm nästan läkt,
och när hon lämnade oss, gick hon som en frisk
människa, fastän hennes hjärta väl aldrig blir
riktigt normalt.
Likasom vi på polikliniken ofta få ge medicin
och behandling gratis till de fattiga, få vi även
taga oss an de obemedlade ocli operera, sköta och
underhålla dem utan någon betabiing.
Härvidlag hava vi en värderad hjälp genom de
fri-sängsmedel, som vänner i Sverige sända oss. Det
är fyra olika föreningar av ungdom, som
härutinnan stödja oss, nämligen Uppsala stads
Ungdomsförening, Rörstrands Ungdomsförening,
Börje Ungdomsförening och
Ungdomsföreningens junioravdelning i Östersund. Till alla dessa
vänner går vårt varma tack för de medel de
sända oss. Under våren ha två personer fått
sådan fri behandling och vård. Den förste var en
blind tiggare. Han opererades för starr, men
sorgligt nog tillstötte efter den annars lyckade
operationen komplikationer, som vållade
misslyckat resultat. Den andre var en ung man. Han
hade sedan två år haft verk i ena fotleden, som
alltjämt så förvärrats, att han ej ens kunde gå
på kryckor. Hans nödtorftiga uppehälle hade
varit de brödbitar, som barmhärtiga människor
kastat till honom. Han hade fått höra talas om
en amputation av ett ben, som vi gjort ett par
veckor förut, och kom krypande till oss och bad
gråtande, att vi skulle befria honom från hans
plågor, som på sista tiden blivit så svåra, att han
icke kunde uthärda. Hans fot såg ryslig ut. Se-
dan några dagar hade det blivit mask i såren,
och som intet hopp fanns om hans
tillfrisknande beslöto vi taga av den. Amputationen skedde
med lokalbedövning och under senare delen av
densamma riktigt jublade mannen över att han
nu blev kvitt sitt lidande. Om tio dagar var
benet läkt och han var uppe och gick på kryckor,
frisk och glad. De övriga frisängsmedlen komma
i första hand att användas för två fattiga
blinda, som fått löfte att bli opererade för starr så
snart hettan gått över.
Från missionssynpunkt är denna del av
sjukvården ännu mera betydelsefull, ty även om vi
icke kunna peka på något fall av omvändelse
bland våra inneliggande patienter blir dock
under denna deras tid hos oss en djupare
bekantskap knuten mellan dem och deras anhöriga och
missionen.
Det är också för dem, som arbeta i
sjukvården, vida tacksammare och mera intressant ocli
lärorikt att för en tid helt ha hand om
patienterna. Det tacksammaste han får uppleva är
kanske, när förbanden tagas av på
starrpatienterna och de kunna se. Vi lia i år haft tolv
sådana, vilka alla lyckats med undantag av den
ovannämnde.
Medan jag så talar om sjukvården, känner
jag mig manad att ge ett erkännande ord åt vår
infödde medhjälpare Hessan akhon. Hans
tioåriga praktik som sjukhustjänare och den
tjänstvillighet och påpasslighet tillika med smidighet
och vänlighet mot alla, som alltid varit
utmärkande för honom, gör att vi nästan anse honom
oumbärlig. Han är också en av våra bästa
kristna, vilket för missionen gör honom ännu mera
värdefull.
Ja, detta var något om vår sjukvård, som vill
vara den barmhärtige samariten, som lindrar
det timliga lidandet bland Ost-Turkestans folk
och om möjligt ett samaritens ök, som bär någon
andligen döende till det himmelska härbärget.
En hjärtlig hälsning från min hustru och mig
till alla missionens vänner.
Eder i Herrens tjänst
Gottfrid Palmberg.
Bostan Terek 24 juli 1925.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
