Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Stugan på kullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon var barhuvad, och hennes guldglänsande hår — vid
ljus sirap hade Di Blythe en gång liknat färgen — låg i
släta, tjocka flätor lindat kring huvudet. Hon hade stora,
lugna blå ögon, som alltid tycktes stråla av vänlighet, hög,
vit panna och ett fint format ansikte.
Man sade alltid om Rosemary West, att hon var »söt».
Hon var så söt, att ej ens hennes längd och ståtliga
hållning någonsin förskaffat henne ryktet att vara uppblåst eller
»högfärdig», och den beskyllningen skulle under samma
omständigheter vem som helst eljest i Glen S:t Mary ha
råkat ut för. Livet hade lärt henne att vara tapper och
tålmodig, att älska och förlåta. Hon hade med blicken följt
det fartyg, på vilket hennes trolovade seglade ut ur Fyra
vindars hamn i solnedgången. Men ehuru hon länge
väntade och bidade, hade hon aldrig sett det återvända. Den
väntetiden hade tagit flickårens munterhet ur hennes ögon,
men hon hade hållit sig märkvärdigt ung. Det var därför
att hon förmått alltjämt bevara den glada villighet att taga
emot vad livet bjuder, som de flesta av oss växa ifrån, när
vi lämna barndomen. Men den ej blott gav Rosemary själv
ungdom, utan den gav även den, som talade med henne,
en behaglig känsla av ungdomlighet.
John Meredith blev häpen över hennes älsklighet, och
Rosemary blev häpen över att stöta på honom. Hon hade
aldrig trott, att hon skulle träffa någon människa vid den
lilla undangömda källan, allra minst enstöringen från
prästgården. Hon höll på att släppa det tunga bokpaketet, som
hon bar hem med sig från byns lånbiblotek, och för att
dölja sin förvirring tog hon sin tillflykt till en av de små
nödlögner, som ej ens de bästa kvinnor ringakta — när
nöden är stor.
— Jag — jag kom för att få mig litet friskt vatten,
sade hon till svar på pastorns allvarliga hälsning, och hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
