Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. En ny skandal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag höll mig med flit ur vägen för honom, innan jag gick
till söndagsskolan. Pappa tittar inte på folks ben i kyrkan,
så naturligtvis gav han inte akt på mina. Men alla de,
som skvallrar, de hade allt ögonen med sig och gjorde sina
Reflecksjoner, så därför skriver jag nu det här brevet till
Veckobladet för att förklara. Jag gjorde väl mycket orätt,
kan jag tro, eftersom alla säger så, och nu ångrar jag mig,
och jag går var dag med de rysliga randiga strumporna
för att straffa mig själv, fast pappa köpte mig ett par nya
stiliga svarta, så fort herr Flagg öppnade sin butik på
måndag morgon. Men det var mitt eget fel alltihop, och om
människor lägger skulden på min pappa, sedan de läst det
här, så är de inte kristna, och då bryr jag mig inte heller
om vad de säger.
Så var det också någonting annat, som jag vill tala om,
innan jag slutar. Det var en bekant, som berättade för
mig, att herr Boyd skyller Baxters för att ha stulit potatis
från hans land nu i höstas. De har inte rört potatisen. De
är mycket fattiga, men de är hederliga. Det var vi, som
knyckte potatisarna, Jerry och Karl och jag. Una var
inte med oss just då. Vi kunde aldrig tro, att det var att
stjäla. En kväll i Regnbågsdalen ville vi så gärna ha några
potatisar att koka, eftersom vi hade gjort upp en eld, och
äta tillsammans med våra stekta foreller. Och herr Boyds
potatisland låg närmast, precis emellan vår dal och byn,
så därför klättrade vi över staketet och drog upp några
stånd. Potatisarna var rysligt små, för herr Boyd måtte
visst aldrig göda sitt land, och vi fick lov att dra upp flera
stånd med blast, innan vi fick nog, och potatisarna var
knappt större än marmorkulor, som man rullar med.
Walter och Di Blythe hjälpte oss med att äta upp dem, men
de kom inte, förrän de var färdigkokta, och de visste inte
varifrån vi hade fått dem, så på dem faller då ingen skuld,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
