Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Luthers lära om helgelse och goda gärningar - II. Luthers lära om goda gärningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
henne, vilket ligger för dess natur, om den icke hålles i
tygel.,.
Ty enär själen genom tron blivit renad och fått kärlek
till Gud, vill den, att allting likaledes renas, i främsta
rummet dess egen kropp, på det att allt tillsammans
med-den må älska och prisa Gud. Så blir följden, att människan
för sin egen kropps skull icke kan gå sysslolös utan tvingas
att för dess välfärd utföra många goda gärningar i syfte
att underkuva den. — —
På detta sätt kan var och en själv lätt lära sig, efter vilken
måttstock och inom vilka gränser, han bör späka sin kropp.
Han skall nämligen fasta, vaka, arbeta så mycket, som han
ser sig behöva för att kunna kuva kroppens självsvåld och
begärelser.»
Ja, Jesus, liksom även Paulus, talar, som vi minnas, om att
fasta och späka sin kropp. Och Luther, som var uppfostrad
i en kyrka, där sådana fastor och späkningar voro vanliga
och betraktades såsom särskilt förtjänstfulla verk inför Gud,
var visserligen mån om att nedslå all tanke på egen förtjänst
i dessa fastor och späkningar, men förordade dem såsom
nödvändiga för köttets underkuvande och för andens seger
över köttet.
I vad mån Luther själv praktiserade sådana fastor och
späkningar, känner jag icke. Men att döma av en hel del
uttalanden av honom, kan man få den föreställningen, att
han, åtminstone på ålderdomen, mycket litet ägnade sig åt
fastande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>