Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra med sin ovillkorliga sympati, åt vilken
hon impulsivt givit det mest direkta och
själfulla uttryck, hon hade i sin makt att giva,
liksom höjt samvarons nivå och skapat en annan
atmosfär än den vanliga vardagliga.
Erland gick bort till pianot och blev stående
där, och Yvonne satte sig stilla på armstödet av
sin fars länstol.
När Edith slutat sjunga det hon mindes av
operan, vände hon ansiktet mot dagern och
mötte Erlands ögon. — Sjung mera, sade han
så lågt, att bara hon kunde höra det.
— Jag kan inte mera.
— Något annat — vad som helst... Bara
så att man hör er röst, ni vill ju inte tala
med mig...
— Herr von Seiszing, sade Edith — hon reste
sig upp. Jag försäkrar... Var snäll och glöm...
Tro inte, att jag blev ond... Hon visste inte,
hur hon skulle säga, hur hon skulle göra slut
på denna underliga misstämning mellan dem,
som hon inte kunde låta bli att tänka på och
som tryckte henne som en hemlighet, hon måste
dölja.
— Det kan jag heller inte tro. Inte »ondi»...
Nog måste ni veta, att jag inte menade illa.
Att jag omöjligt kan mena er annat än gott...
— Är det redan slut med musiken? kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
