Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
BERÄTT Et .SEN OM ES-SINDIBAD, SJÖFARAREN,
uppå ön. Vi begåfvo oss dit, och si! det var ett praktfullt hus med höga
murar, uti hvilket man trädde in genom en med dubbeldörrar försedd port,
som stod öppen; och dörrarne voro af ebenholz. Vi stego in och funno
derinom en stor, öppen rymd, lik en stor borggård; rundt deromkring
befunnos många höga dörrar, och vid gårdens bortersta ända stod en stor och
hög stenbflnk. På gården funnos derjemte kokkärl, som hängde öfver
glödpannor, och rundt omkring dessa lågo ben till stort antal. Ingen
lefvande varelse syntes dock till, och allt detta väckte vår största förvåning.
Vi satte oss ned på den öppna gården och insomnade der inan kort,
och sofvo oafbrutet från halfva förmiddagen till dess solen gick ned.
Då började jorden darra under oss, och vi hörde ett oredigt buller
uppifrån luften; ifrån byggnadens topp nedsteg en menniskolik varelse,
dock af utomordentlig storlek, svart till färgen och reslig som ett
stort palmträd; han hade två ögon, som liknade två brinnande eldar,
betar, liknande ett vildsvins, och en mun, stor som öppningen till en brunn;
hans läppar voro som läpparne på en kamel och hängde ända ned på
hans bröst; hans öron släpade ned på axlarna, och naglarne på hans
händer voro som klorna på ett lejon. När vi blefvo honom varse, visste vi
knappast,! om vi voro lefvande eller döda; vi råkade i den gräsligaste
fruktan och ångest, hvilka stegrades till sådan våldsamhet, att vi förlorade
allt medvetande. Sedan resen kommit ned på marken, satte han sig for
ett ögonblick på stenbänken. Derefter stod han upp och gick fratn till
oss, fattade uti händerna på mig, der jag stod midt ibland köpmännen,
mina stallbröder, lyfte upp mig från marken uti sin hand, kände på mig
och vände mig rundt omkring; och uti hans hand var jag såsom en
munsbit. Han fortfor att känna på mig, likasom slagtnren känner på ett får,
som han ämnar sig till att slagta; men han tycktes dock finna mig klen
och mager af resan och dess mödor; ty jag hade verkligen föga kött på
benen. Derföre släppte han mig ned ur sin hand och grep sig en annan
bland mina stallbröder, hvilken han vände omkring, på samma sätt som
han vändt mig, och kände på honom, likasom han känt pl mig, men
sedan likaledes släppte lös. Så kände och vände han på oss alla, den ena efter
den andra, tilldess han grep uti vår skeppare, som var en fet, stark och
bredaxlad man, en kraftfull och duktig karl; denne vann resens tycke,och
han grep honom som slagtaren griper det djur, hvilket han ämnar slagta,
kastade honom mot marken, satte sin fot på hans hals och bräckte den-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
