Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
»ERiTTBLSKR OM E8-SINDIBAD, 8JÖFAHAHKN,
hörde hans ben krossas uti ormens buk. Derpå sväljde odjuret ned
rnaa-nen helt och hållet, medan jag såg derpå, gick så ned utur trädet och
begaf sig derifrån. — Jag qvarstadnade uti trädet under det återstående
af natten; men när det blef dager och solen började skina, steg jag ned
derifrån, dock mer död än lefvande, så uppskrämd var jag, med afsigt
att kasta mig uti hafvet, för att på detta sätt undkomma verlden; — det
var mig dock ingalunda lätt att göra detta, ty lifvet är alltid kärt.
Derföre band jag ett stort stycke träd stadigt under mina fötter; ett liknande
trästycke band jag fast vid min venstra sida, ett annat vid den högra,
återigen ett på fraindelen af min kropp och slutligen ett annat både stort
och bredt uppe på mitt hufvud; det sistnämda hade formen af ett kors,
likasom det, hvilket jag bundit under mina fotsålor. På detta sätt var jag
Öfverallt omgifven med stora trädstycken, hvilka jag fästade fast så stadigt
som möjligt, och derefter kastade jag mig i denna rustning ned på marken,
der jag låg deri, likasom sköldpaddan i sitt skal. När det nu blef afton,
infann sig ormen efter sin vana, blef mig varse och slingrade sig fram till
mig; inen det var honom omöjligt att svä|ja mig uti min rustning med
de rundt omkring mig tätt åtsittande trädstyckena. Ormen krälade rundt
omkring mig, men kunde icke göra mig något mehn, och jag såg på
honom, mer död än lefvande af skrämsel och förföran. Ormen drog sig
tiU-baka ifrån mig och närmade sig återigen samt upprepade detta åtskilliga
gånger; men hvaije gång han gjorde försök att svä[ja inig, hindrades
detta af min trädrustning. Med dessa fåfänga försök fortfor vidundret från
solens nedgång ända tilldess dagen grydde och solen gick upp, då ormen
Ändtligen rann sin väg uti ytterligt raseri. Jag återigen sträckte fram mina
händer och lösgjorde mig från trästyckena; dock tycktes jag mig ^jelf vara
en död inan, så mycket hade jag lidit af förskräckelse för ormen.
Jag började nu min vandring framåt ön och anlände till densammas
yttersta ända. Der kastade jag en blick utåt hafvet och varseblef på
något afstånd ett skepp, som seglade derute. Nu fattade jag en stor gren
af ett träd och gjorde med detsamma tecken åt skeppsfolket, under det
jag tillika öfverljudt ropade på dem; de blefvo mig varse och sade: vi
måste se efter hvad detta är. Må hända är det en menniska. — De
närmade sig nu till mig, och hörde mitt ropande. Af dem blef jag afbemtad och
upptagen på skeppet, der de gjorde mig frågor om förhållandet med mig;
jag underrättade dem om allt, stim hade vederfarits mig från begynnelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
