Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådet var en förening af flere ätter, som slutit sig tillsammans till
gemensamt skydd. Ättens medlemmar hade icke blott gemensamt ursprung, utan
Toro äfven med hvarandra förenade till gemensamt bistånd, försvar och
ansvar. Om en af ättens medlemmar dräptes, var hela ätten skyldig att hämnas
honom (»blodshämd») och egde, om förlikning kunde åvägabringas, att
mottaga och sins emellan fördela de böter, som dråparen och hans ätt erlade
{»ättarboten»). Jorden var visserligen skiftad mellan ättens medlemmar, men
Tid försäljning hade säljarens slägtingar bördsrätt.
De fria jordegarne, odalmännen1, voro samhällets kärna; öfver dem
höjde sig vid hednatidens slut endast jarlarne och konungen. Vanligen anser
man att Sveriges invånare vid denna tid hade att glädjas åt en fullkomlig
jemlikhet. Detta är dock ett misstag, emedan hos våra förfäder, liksom hos
månget annat folk, endast den frie jordegaren, som ej trädt i konungens eller
annans tjenst, var i full besittning af de politiska rättigheterna, under det
att flertalet af landets fullvuxna manliga befolkning var i saknad deraf. Alla
honungens män, alla landbor (arrendatorer) och alla andra, som ej på en
gång voro män för sig och egare af jord, uteslötos nämligen mer eller
mindre från åtnjutandet af dessa rättigheter, äfven om de voro friboma.
Och alla trälarne, en talrik klass, saknade fullkomligt all rätt till
deltagande i landets och kommunens angelägenheter, hvilket äfven var fallet
med de frigifne. Det torde derför ieke vara något tvifvel om, att en större
<lel af Sveriges befolkning är i besittning af politiska rättigheter nu än för
ett årtusende sedan.
Redan under hednatiden omtalas storbönder, hvilka genom höga anor,
rikedom och ärofulla bragder vunnit högre anseende än mängden, och hvilka
grundade en bördsadel 1 2, som dock ej ännu var i besittning af några
företrädesrättigheter. I samma mån som konungens makt växte, ändrades äfven
deras ställning som tjenade honom, så att dessa ifrån att icke vara lika
berättigade med bönderne småningom höjde sig öfver dem och bildade ett slags
tj enstad el. Då Magnus Ladulås gaf frihet från skatt till konungen åt dem,
som voro hans män eller tjenade honom till häst, lades grunden till ett
pri-vilegieradt stånd, det verldsliga frälseståndet, eller adeln såsom det sedan
kallats.
Redan förut hade från bönderne ett annat stånd afskilt sig, presternes,
som kom i åtnjutande af en allt mera utsträckt skattefrihet och domsrätt samt
var väl organiseradt, men lydde mera under ett utländskt öfverhufvud än under
landets konung.
Nästan det enda gemensamma för de särskilda landsdelarna vid
medeltidens början var konungen, hvilken skulle »landom råda, rike styra, lag
styrka och frid hålla». Konungen skulle väljas, men valet träffade vanligen
någon, som åtminstone på mödernet härstammade från det gamla
konungahuset, och den regerande konungen lät stundom redan under sin lifstid, för
1 Odal (samma ord som adel) eller odaljord är jord hvartill man har full egnnderätt.
2 Ordet ndel förekommer emellertid i denna betydelse först under Gnstnf I:s tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
