»Å, du vackra liv!» sade biet. »Jag tackar dig, att jag har fått på min lott det lustiga arbetet bland rosor och solsken. Jag tackar dig, att jag kan njuta dig utan ängslan och fruktan. Väl vet jag, att spindlar lura och skalbaggar stjäla, men mitt är det lustiga arbetet och den modiga sorglösheten. Å, du vackra liv, du härliga tillvaro!»
*
Må vi inte ängslas över livet? Vem seglar i en trygg farkost? Runtom oss svallar sorgen som ett böljande hav, se, vågorna slicka hungriga skeppets sidor, se, de rusa upp till äntring! O, intet säkert fäste, ingen fast mark, ingen trygg farkost, så vitt blicken når, blott en okänd himmel över en ocean av sorg!
*
»Den, som är utbränd, kan inte brinna mer, han är död. Ved är vi, som kringfladdras av livets lågor. Livets gnista flyger från en till en annan. Man tändes, flammar och slocknar. Det är livet.»
*
»Livet är ju det, som vi alla älskar högst av allt. Men, vänner, det är inte nog med kärlek. Livet, vill jag säga, är som det illa uppfostrade barnet. Det kan vara uppfostrat mer med glädje än med förstånd, och det blir till en plåga och en skam, och man vet till sist inte hur man skall uthärda att äga det.
Eller ock, vänner, är livet som en ung hustru, som du för in i ditt hus och skänker all din kärlek, men detta är dock inte nog för henne. Du måste också omge henne med helighet och frid och ge henne sin rätt och visa henne godhet, annars kommer den unga hustrun att övergiva dig och lämna dig åt ensamhet och förtvivlan, därför att de vägar, på vilka du ledde henne, inte var de rätta.»
*
Tunga äro de vägar, som människor ha att vandra på jorden.
Ökenstigar, träskstigar, fjällstigar.
*
»Det är sant, att det är lätt att dö. Det, som är svårt, ar att leva.»
*
»Det, som fordras för att livet skall bli lika lätt som döden, det
är enighet, enighet, enighet.»
