Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och nätter jag burit honom på mina armar, ville jag våga mitt
lif för att tjena honom."
"Hvad du är dåraktig!" ropade Lady Irwin med en otålig
rörelse icke olik en otämjd hästs, som får smaka sporren,
"talar du om hvad du ville göra, som aldrig födt barn, som
endast vaggat till ro andras ? År han icke min — min till själ och
kropp? Håret som lockar sig på hans panna har han af mig,
och när såg du någonsin i någon af de milda Irwinernas öga en
sådan blick som i hans. Han är det enda på jorden, som är mitt,
och tror du der finnes någonting jag ej skulle vilja göra för
hans skull ? Men äfven om det ej vore för hans skull, så har
jag skäl nog ändå. De hafva behandlat mig med hån, nästan
med öppet trots. De hafva vändt min makes kärlek ifrån mig.
Om jag än skulle förgås, så skola de åtminstone ej få orsak att
fröjda sig."
"Nu talade Signoran värdigt sig sjelf," ropade Agnes, och
hennes mörka ögon gnistrade ; "men kraftiga gerningar äro det
språk, som hon måste lära sig att begagna mot sina fiender.
Söderns blod är hett som solen ; nordens är kallt som dess
vinterströmmar."
" Agnes," svarade Lady Irwin resande sig, och fästande på
henne en blick som kom henne att bäfva, så hård, så grym var
den, "det flyter blod i mina ådror hett och häftigt som något af
Söderns vildaste barbarers. Der finnas historier om mina
förfäder som skulle komma till och med ditt Italienska blod att
stelna. Icke tio tusende vintrars snö kunde afkyla den eldige
Celtens blod. De kraftiga gerningarnas tid är förbi, och detta
vekliga slägte släpar på de bojor som dess fäder sönderslet. Men
frukta ej. Jag är ingen ovärdig dotter af huset Macdonald."
Kapitlet XI.
Det var en klar morgon. Himlen var molnfri, och den
friska vestanvind, som strök öfver det rimmade gräset tycktes
vilja förebåda vårens återkomst. Violerna blommade dock redan
på några ställen, som lågo i skydd för vinden’, och Catharina,
som var väl bekant med dem, återvände från en tidig vandring
med en liten bukett af dessa små älskliga blommor, när Edvard
kom hoppande mot henne, än åtföljd än föregången af sin fa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
