Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen - VI. Sofia von Knorring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intåg genom Norrtull i en sjuglasvagn. Särskildt påträffar
man en mångfald förträffligt tecknade kvinnoprofller. Blenda
i Ståndsparalleller, den lilla Rosina och Julschen i Axel o. s. v.
Till och med hennes manliga bifigurer äro icke oäfna.
Friherrinnan Knorring är långt mindre naiv än Fredrika Bremer:
hon har en smula reda på de unga herrarnes snedsprång;
hon tar dem icke utan vidare för kontant; hon vet, att de
hafva en sida, som de icke visa i salongerna, och få
författarinnor ådagalägga denna kännedom i sina romaner.
Emellertid äro naturligen hjåltarne det svagaste. De
verka kvinnliga, om jag så får säga, som fruntimmer i
karlbyxor. De ålska passioneradt, hela deras sjål år fylld af
lidelse till en gift kvinna. Men i stället för att då antingen
brutalt begära den älskade eller tvärt fly faran, nöja de sig
alltför långe med en rent platonisk situation, såsom just
kvinnorna ålska det. Men ingen man skulle långe uthärda
i de situationer, i hvilka författarinnan placerar dem, utan
att på ett eller annat sätt göra uppror.
Det ena med det andra gör att friherrinnan Knorring
snarare går rundt ikring den fråga, som så lifligt sysselsatte
henne: kärleken och äktenskapet, än någonsin tränger ned till
en djupare behandling af densamma.
Detta problem, som gaf henne anledning till så många
sentimentala målningar, var detsamma som sysselsatte
Almqvist. Deras litterära utgångspunkt var ju äfven i det
närmaste densamma: Rousseau och Goethe m. fl. Icke
underligt således, om hon fann sig lifligt berörd af Almqvists skrifter.
Redan långt tillbaka i hennes produktion spårar man en
påverkan från honom. Särskildt tidigt kan man iakttaga en viss
språklig och teknisk anslutning till honom. Hon har tjusats
af denna grace, som ligger utbredd öfver Almqvists prosa, och
hon har sökt att tillägna sig hans insinuerande berättelsemanér:
konsten att icke säga rent ut men låta läsaren själf ana.*
Men å andra sidan fanns det från början en afgjord
motsats i det sätt, hvarpå de betraktade kärleken och dess
förhållande till äktenskapet. Almqvist gick här i sin mot-
* Se t. ex. för denna likhet med Almqvist Ståndsparalleller II sid.
80—82: scenen mellan Alarik och Blenda; Torparen I sid. 243: scenen
mellan Gunnar och Elin, som slutar på följande Almqvistska sätt:
»Elin bara såg på honom till tack. Gunnar bara såg på henne, och —
— de kunde aldrig nog se på hvarandra och ... de trodde sig ej därmed göra
något ondt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
