Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spöket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Äsch, det var väl ingenting, sade Vestlund. Men
skål igen! Nej, jag vill säga en gång till, att den
där stackarn som dog för så lite, den vill jag inte
kalla karl. Och vad spöken anbelangar, eller
dödingar som går igen, så tror jag inte ett dyft på
sånt. Det sista min andra käring sa innan hon dog,
så var det: Om jag inte har kunnat klösa dej i
livet, så ska jag göra’t efter dö’n! Sådan var hon
till sinnelaget. Men nu är det tolv år sen jag grävde
ner henne och inte har jag blivit klöst. Å nej, när
en människa är död, så är hon, och inte mer med
det! Hon har nog för mycket göra med att hålla
reda på knotorna, för att hon skulle gå igen. Fyll
på, gubbar! Men vad är det för fanstyg i förstun?
Tss!
Schouiiii! lät det. Förstudörren skakade och något
släpade på golvet. Något rörde vid dörrlåset.
— Vem innerst in i glöröa är där? skrek Vestlund
och ryckte upp dörren.
— Det är väl bara blåsten, sade jag. Han ökar
och går mer på osten. Det blir värre rackarväder.
Låt mig se — kapten har inte lagt på haspen nere
vid förstutröskeln — inte att undra på! Det tjuter
ju genom springan.
— Jag kan svära på att jag la på haspen, så
sant jag heter Vestlund.
— Ja, men nu är han i alla fall inte i märlan —
slarvigt pålagd förstås!
— Nehej, jag kan inte slarva. Gammal sjöman, va?
Vestlund såg blek ut.
— Nå, då är det väl gumman, som vill in och
klösa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
