Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-13-
att vara ett obetydligt stoftgrand som körde med ett annat
lika litet stoftgrand fram midt genom världsrymden på en
tunn bro af is. När jag såg åt sidorna ner på den värkliga
isen, hade den en märkvärdigt ovärklig färg, såsom låg den
långa mil under oss. Den mörka strimman skog vid
synranden kunde mycket väl passera för ett moln någonstans långt
borta, och all känsla af horisontal- ocli vertikalplanet hade jag
lyckats förjaga. Hästen, släden, Matti och jag voro en planet
för oss, uppåt- och nedåtkänslan fans icke längre, och vi drogo,
frigjorda och starka i vår tro på ungdomskärlekens makt,
vidare fram mot Lycksalighetens ö, som blinkade i fjärran me
färgskiftande lustgårdar. Ett ögonblick blef min fantasi
förvillande värklig. Här midt ute på Saimafjärden hade isen
hört upp att braka, bjällrans ljud hade jag längesedan vant
mig vid, så jag icke fäste mig vid det, färden gick alldeles
tyst, och den gråhvita ytan under oss var så jämn att släden
mera tyktes sväfva än glida öfver den. Hästens tramp
förlorade sig i den ekolösa natten, Matti teg, jag teg, isen teg.
Jag var alldeles nära att fråga Matti huru han kunnat gifva
sig ut med mig på så vådliga långfärder, och om han icke
viste att vi kunde få hålla på så här i tusen år utan att ändå
hinna fram. Men Matti satt och halfsof så trygt nickande
på kusksätet, att jag genast insåg omöjligheten i att han skulle
kört ut i rymden mot Lycksalighetens ö.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
