Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ögonen häftade på denna torva, som säkert dolde något för
hans hjärta dyrbart föremål, avlägsnade sig mannen, och
tog vägen utför kyrkbacken till en av de där stående
vagnarna. Först när ljudet av det bortilande åkdonet hördes,
lämnade den unga kvinnan sitt gömställe. Hon gick nu fram
till griften, som han lämnat, och intog samma plats. Med
ögon skymda av tårar, läste hon inskriften. Där stod
endast: Helfrid Lange samt årtalet, när hon dog. Således
död redan samma år hon blev Jacobos brud.
Den ena tåren efter den andra rullade utför den unga
kvinnans kinder. Med sammanknäppta händer lutade hon
huvudet emot järnstaketet. Det kvalfulla och lidande
uttrycket i hennes drag utvisade en bitter smärta.
Ovisst är, huru länge hon blivit stående, försjunken i
sina sorgliga betraktelser, om ej ljudet av hastiga och
raska steg stört henne. Hon såg förskräckt åt ena sidan,
varifrån de kommo. En ung man nalkades på den gång,
som förde förbi Helfrids vilorum. Då han skulle passera,
kastade han en blick på gravkorset, och vid åsynen av det
namn, som stod där, tvärstannade han.
Fruntimret ämnade avlägsna sig, då han avtog hatten
med de orden:
»Ursäkta mig; men vems grav är detta?»
»Fabrikör Langes fru vilar här.»
»Ah!» Den unge mannen kastade en forskande blick
på damen han tilltalade och bifogade:
»Fabrikör Lange har således varit gift?»
»Ja, med fröken Romarhjärta.» Fruntimret gjorde en
böjning på huvudet och avlägsnade sig.
»Endast nio år hava passerat sedan jag var här, och så
många förändringar», tänkte den unge mannen. Även
han stannade en stund vid Helfrids grift. »Ädla, högsinta
kvinna», fortfor han i tankarna. »I vilken stor skuld stod
icke jag till dig? Huru mången gång under dessa
händelserika år har jag icke önskat att få återse och tacka dig.
Nu — är både du och hon, den fromma och hjärtegoda
mor Inga, döda. Frid över edert stoft!» Han gick några
steg längre fram och stannade vid ett litet järnkors,
varpå stod: »Här vilar Inga Bengtsson.» På denna grav
knäböjde han. Man kunde se att han framviskade en tyst
bön. Länge dröjde han på kyrkogården; det var liksom
han haft svårt att skiljs, sig vid Inga Bengtssons grav.
Middagen var förliden, då hats avlägsnade sig från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
