Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förebråelse, som gjorde, att han förblev en fridlös
flykting på livets bana. Så förgingo år.
Greven var nyss anländ till Rörbro, efter att först ha
varit utrikes och sedan under vintern oupphörligt rest
emellan sina egendomar. Grevinnan hade således efter en
lång skilsmässa den sorgliga glädjen att återse sin kalle
och dystre man, som enligt hans egna ord ämnade stanna
i hemmet över sommaren. — Men efter några dagars
förlopp ankom ett brev till greven av följande innehåll:
Då Amalia Bencke dog för tio år sedan,
lämnade hon efter sin död tvenne barn efter sig. Det äldsta,
en son, var vid Amal-ias flykt hos sin farmoder, som
sedan uppfostrade honom; det andra, ett levande
vittne på hennes svaghet, en flicka, upptogs såsom eget
barn av Amalias syster. Olyckor och förluster
förändrade inom några få år barnets fostermors ställning
och bragte henne från förmögenhet till fattigdom. Hon
arbetade och strävade likväl för det barn, hon
åtagit sig, och det med full föresats att aldrig anlita
den, som var dess dagars upphov och dess mors
ba-neman. — Nu är flickan elva år. — Hennes
fostermor skulle även nu försmå att underrätta er om
hennes tillvaro, ifall barnet hade ett lynne, vilket gjorde,
att hon vore danad att genom arbete och beroende
skapa sig en utkomst, men naturen tycks ha givit
henne så ovanliga själsgåvor, att hon är berättigad till en
helt annan uppfostran, än den hennes fattiga
fostermor kan förskaffa henne.
Skulle därför greve Eldelfeldt vilja lära känna
Amalia Benckes dotter, så träffas hon hos sin
moster, fru Toll, boende Kaptensgatan N :o 7.
Carolina Toll
Detta brev verkade på greven, såsom när man river upp
ett halvläkt sår. — Alla dessa minnen, så smärtsamma och
så ljuva, vilka tiden icke förmått att blekna, men väl tränga
något i bakgrunden, vaknade med förnyad styrka, och en
häftig önskan att se detta sorgebarn, ett levande minne av
det onda, han gjort modern, grep hans själ. — Dagen
därpå var han på väg till Stockholm. Huru hans första möte
med Sorenza aflopp, kan vara överflödigt att skildra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
