Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Volym 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eldelfeldt. Nog av, misstankens furie var outtröttlig i att
uppleta allt, som kunde giva sannolikhet åt Sturms ord.
Skulle han ha bedragit sig på denna flicka, som han
älskat från första gången han såg henne? Denna pinsamma
fråga jagade blodet likt en eldström genom hans ådror.
Han måste av Sorenza erfara i vad förhållande hon stod till
greven. Han älskade henne så redligt, så uppriktigt, att
hon vore skyldig honom sanning, han, som utan misstro
skänkt henne sitt hela hjärta.
*
Fullkomligt utan all aning om det nya oväder, som hotade
hennes kärlek redan vid morgongryningen därav, hade
Sorenza tidigt på morgonen begivit sig in till staden och sin
ateljé. Med av lycka jublande hjärta drömde hon om en
framtid full av sällhet.
Sorenza hade börjat sitt arbete, men i dag ville det icke
gå rätt bra; tankar och känslor voro hos honom. Hon
väntade i varje ögonblick att få återse Porry. Han kunde
icke underlåta att i dag infinna sig. Huru skulle icke hans
vackra ögon le mot henne, fulla av kärlek, och huru
onämnbart lycklig skulle hon icke känna sig i det ögonblick han
trädde in. Hjärtat slog vid dessa föreställningar. Det
glada, yra, ungdomsfriska hoppet gycklade för den
stackars Sorenza och vaggade henne in i illusionernas värld.
Äntligen hördes steg i trappan.
»Det är han», tänkte Sorenza. Dörren flög upp. Det
var verkligen Porry; men Sorenza, som sprungit emot
honom, tvärstannade förskräckt vid hans åsyn. Han var blek,
blicken mörk och pannan molnhöljd. Hela ansiktet hade
ett uttryck av smärta. Sorenza stod orörlig och blickade på
honom, liksom hon trott sig vara under inflytande av någon
plågsam dröm. Hans på henne riktade kalla blick gjorde
ont ända in i själen. Nils gick fram, sägande med
fullkomligt lugn röst, i det han fattade hennes hand och slöt
den emellan sina:
»Min åsyn förskräcker Sorenza. Är jag icke
välkommen?»
»Ack jo ; men ... men ... jag tyckte, att... att...»
Sorenza tystnade, brydd över huru hon skulle tilltala honom.
Hans dystra utseende jagade henne långt ifrån honom, och
minnena av den förflutna aftonen gjorde varje främmande
benämning omöjlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 17:32:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mssadling/0122.html
