Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Volym 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Varför ville tant, att jag skulle resa till England?»
yttrade han helt plötsligt efter en kort paus.
»Därför att René ofta har sagt sig önska det?»
»Har önskat det. Ja! — Nu vill jag stanna här.»
»René antog således icke tillbudet?»
»Nej ! Förr jagade jag en kula genom mitt huvud, än jag
i detta ögonblick lämnade Eksjö.»
»Här har René ej någon framtid. I England är rätta
platsen för en yngling med Renés anlag.»
Magda lade tonvikt på ordet yngling, varför visste hon
ej rätt själv.
»Tant vill bliva mig kvitt. Min närvaro plågar», utropade
René häftigt.
»Den plågar mig alldeles icke, ty jag har ju sagt, att
jag icke låter såra mig av Renés ord; men vistandet på
Eksjö är fördärvligt.»
»I vad fall?» Renés bröst höjde sig oroligt.
»I många. För det första hava Renés själsgåvor icke en
för dem passande verkningskrets; för det andra blir Renés
hjärta demoraliserat genom den misstro, som här
oupphörligt får näring. Umgänget med mig är skadligt. Ni
sysselsätter er oupphörligt med att hos mig utleta det dåliga,
och sålunda vänjer ni edra tankar att upptagas utav elaka
förutsättningar. Vilja vi bevara våra hjärtan från det
onda, skola vi avlägsna föreställningen därom från vår
själ. Ju högre vi vilja lyfta vårt andliga jag, ju högre
skola vi ställa våra tankars flykt. Vi kunna ej sträva till
det goda, ädla och upphöjda, om vi oupphörligt tänka på det
lunapna, dåliga och förnedrande.»
René hade lagt armarna i kors och satt orörlig. • När
Magda tystnade, sade han med sänkt röst:
»Tala, tala länge så. Det är liksom tants ord stillade
stormen i mitt inre och jagade bort misstrons makter.»
Magda smålog milt och sade vänligt:
»Behöver väl jag tala till René om det, som är livets
högsta vinst? — Nej. — René har ett alltför klart förstånd att
icke själv inse det. Misstro och bitterhet äro icke allenast
fiender till vårt och andras lugn, utan även till vårt högre
moraliska värde. Genom dem nedsöla vi icke blott
föremålen därför, utan även oss själva och förnedra oss till att
vara slavar under de sämsta av alla våra instinkter. Den
som låter dessa spela härskare över hjärta och förnuft, den
kan aldrig bliva en upphöjd karaktär.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
