Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Om det svenska predikstolsföredraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klangrik och uttrycksfull stämma och som därför äro i stånd
att med anda och kraft till uppbyggelse och välsignelse
utföra predikantens viktiga värf.
Utrustad med alla öfriga goda egenskaper med
undantag af de nödiga förutsättningarna för föredragets konst,
kan församlingsherden visserligen förvärfva sig personlig
aktning och tillgifvenhet, men varder dock i mer än ett
hänseende maktlös, hvaremot han med dessa förutsättningar,
eller om han därjämte är hvad man kallar en god predikant,
varder en makt, inför hvilken hjärtan och sinnen böja sig i
den lydnad, som har sin rot i kärlek och sitt fasta stöd i
aktning och tacksamhet.
Stora äro de framsteg, som prestbildningen tagit i vårt
land, i synnerhet under de sista årtiondena. Bildade,
plikttrogne och i sitt yttre lif oförvitlige prester höra nu för
tiden till regeln, men tryggt kunna vi påstå, att icke en
bland tio af dessa vår kyrkas värdiga själasörjare är i
besittning af de nödiga förutsättningarna för det muntliga
föredragets konst.
Först och främst anmärka vi, att den svenske
statskyrklige presten till skilnad icke blott från den frikyrklige,
utan också från statskyrkans tjänare i de flesta länder läser
sin predikan ur ett koncept, vid hvilket han därjämte
vanligen är så slafviskt bunden, att ordet, som utgår från hans
läppar, beröfvas den lefvande kraft eller det personlighetens
lif, som det fritt och väl talade ordet besitter. Presten talar
sålunda icke till sina åhörare, utan han uppläser för dem sin
predikan.
Men huru läser han? Artikulationen är ofta otydlig
Celler felaktig, språket ej sällan osvenskt i högsvensk mening,
uppblandadt med bygdemålets språkljud och vändningar,
stämman oöfvad och oskön, antingen skroflig och rosslig
eller skärande och pipande eller svag och klanglös. Men
icke nog härmed. Han eger ofta intet begrepp om hvad
som menas med ett naturligt framsägande. Han känner
intet om lagarne för ordens och satsernas logiska betoning.
Han förstår ännu mindre att använda berättelsens enkla,
uttrycksfulla ton vid framsägandet af evangeliets innehåll,
kraftens tonfall för väckelsens eller varningens ord, ömhetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
