Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om förhållandet mellan högsvenskans och de svenska bygdemålens ljud var de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antagande, att högspråket, de bildades vårdade uttal, just
emedan det är vårdadt, måste både med afseende på skönhet
och tydlighet eller artikulationsenergi samt uttrycksfullhet
vara öfverlägset uttalet i de mål, i hvilka
kraftbesparingslagen på ett ensidigt sätt gjort sig gällande.
Men konsonanterna måste äfven betraktas ur en annan
minst lika viktig synpunkt, nämligen uttrycksfullhetens.
Konsonanternas första uppgift var att liksom fasthålla
vokalljuden, underlätta deras tydliga och egendomligt
musikaliska framalstring, förhindra, att de icke sammanflyta,
fördunklas och fördärfvas, men konsonanternas andra väsentliga
och alltför ofta förbisedda uppgift ligger inom
uttrycksfullhetens, de sinliga förnimmelsernas och känslornas område.
Konsonanternas betydelse och nödvändigheten af deras
tydliga uttal framstår först i hela den viktiga del af språket,
där det onomatopoetiska eller förnimmelsehärmande elementet
är öfvervägande. Vi erinra om sådana ord som spraka,
spritta, spruta, kvittra, plaska o. s. v. Huru förlorar icke
föredraget – talarens liksom sångarens – i lefvande
åskådlighet, om ej dessa konsonantljud vid uttalet komma till
sin rätt! Men härtill inskränker sig icke konsonanternas
betydelse. Oafsedt andra indelningssätt, kunna vi säga, att
konsonanterna kunna indelas i tvenne stora grupper, veka
och kraftiga, eller artikulerade sorlljud med svag och stark
utandning. Till det förra slaget höra b, d, g, v, j och
högsvenskt s, till de senare p, t, k, f, tj och sch samt tungspets-r.
Högsvenskt l (klang-l) samt m, n och ng äro till sin kvalitet
veka, men pä grund af lättheten att förstärka deras klang
hemma i båda lägren.
Vi anmärka nu, att dessa båda grupper motsvara i
vårt sinnelagslif det kraftiga och det svaga, hvilka motsatser
inom musiken betecknas med termerna forte och piano,
men som delvis åtminstone äfven kunna motsvara den
motsats i klangfärgen, som uttryckes i termerna ljus och dunkel.
Välan, nu är det tydligt, att vårt känslolif både i tal och
sång uttrycker sig uti eller uppbäres af toner d. v. s. af
vokalljuden, då dessa äro de egentliga tonbärarne. Men
vokalerna äro i regeln innefattade inom konsonanternas ram,
liksom ringens ädelsten är innefattad i metallen, i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
