Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
ETT OBOttIGT ONDT.
blond flicka på sjutton, aderton år, med kortklippt
hår, kort, blå klädning och hvita hängslen.
»Hvarför står ni där vid dörren?» sade hon.
»Tag af er rockarna och stig in i salen.»
Medicinaren och artisten började tala italienska
och gingo in i salen. Vasiljeff följde dem litet
tveksam.
»Tag af er rockarna, mina herrar!» sade
betjänten barskt.
Utom den blonda flickan fanns ännu en kvinna
i salen. Hon hade icke den vanliga ryska typen,
var mycket fyllig, högväxt och bararmad. Hon satt
vid pianot och lade patience i knäet och ägnade ingen
uppmärksamhet åt gästerna.
»Hvar äro de andra damerna?» frågade
medicinaren.
»De hålla på att dricka te,» sade blondinen.
»Stefan!» ropade hon, »gå och säg damerna att
studenterna äro här.»
Efter en stund inträdde tre damer i rummet.
Den ena bar en högröd dräkt med blå ränder.
Ansiktet var pussigt och illa sminkadt, håret neddraget
i pannan. Hon började sjunga några stycken med
en obehagligt gäll, grof altröst. Strax därpå kom
ännu en dam, så ännu en ...
Vasiljeff kunde ej finna något nytt och
intressant i allt detta. Han tyckte att han förr
någonstädes sett denna sal, pianot, speglarna med de dåliga
guldramarna, dräkten med de blå ränderna och
hängslena, de slöa, likgiltiga ansiktena. Han hade
väntat att allt här skulle vara tyst, mörkt och
hemlighetsfullt, att det skulle hvila en prägel af
skuldmedvetande öfver kvinnorna, men han såg icke ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
