Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tusen dussin ägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
af spännen körde han själf, de bägge indianerna han
hade med sig körde de andra. Vid Lake Marsh
öppnade de förvaringsrummet och lastade. Men det fanns
ingen väg att följa. Han var den förste som for öfver
isen, och på honom föll det mödosamma värfvet att
packa till snön och bana sig fram genom hopad is.
Bakom sig märkte han ofta någon lägereld, från hvilken
en tunn rökpelare höjde sig i den lugna luften, och
han undrade hvarför dessa människor aldrig hunno
upp honom. Ty han var främling i landet och förstod
icke orsaken. Lika litet kunde han förstå sina
indianer, då de försökte förklara saken för honom. De
ansågo sig ha råkat illa ut, men då de knotade och
vägrade att bryta upp om rnornarna, dref han dem till
deras arbete med höjd pistol.
Då han hade kommit igenom en isbrygga i
närheten af White House och förfrusit en fot — som
ännu hade varit öm och ytterligt känslig efter
föregående förfrysning — väntade indianerna att han skulle
ge tappt. Men han offrade en filt, och med foten
instucken i en slags ofantlig mockasin, omfångsrik som
en vattenhink, fortsatte han sin färd med den främsta
släden. Där var det tyngsta arbetet, och indianerna
respekterade honom för att han tog det på sig, men i
hemlighet knackade de sig på pannan med knogarna
och skakade betydelsefullt på hufvudet. En kväll
försökte de rymma sin väg, men hans kulors hvinande
öfver snön förmådde dem att vända om, brummande
men öfvertygade. Hvarefter de, som ju endast voro
vildar från Chilkoot, kommo öfverens om att döda
honom; men han var lättsöfd som en katt, och hvarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
