Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sagornas vandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i gropen. Där satt hon vackert! Men hon förstod att klara
sig. Hon hade en rapp och hal tunga, och hon smickrade
de farliga djuren med så många artiga och vänliga uttryck,
att hon höll dem från livet på sig, tills det blev morgon och
bonden kom för att se till sin varggrop. Han hjälpte henne
upp och slog sedan ihjäl djuren.
Samma historia finns även i Danmark; den härstammar
tydligen från den tid, då det fanns vargar även där. En del
bönder någonstans i Jylland grävde gemensamt en varggrop
och förbundo sig att i tur och ordning sätta ut ett lamm i
gropen om natten. Men så var det en änka, som hade litet
ont om det, och som gärna ville rädda sitt lilla lamm undan
vargens tänder. Då hon gick ut om natten för att taga det
hem, råkade hon emellertid själv falla ned i varggropen, och
där fick hon sitta tillsammans med djuren hela natten, tills
hon till sin stora skam hjälptes upp nästa morgon.
Nu kan ju denna historia vara nog så bra, om den berättas
utmärkt och framför allt — som i den norska formen — ger
ett levande och lustigt intryck av, hur ett fruntimmer förmår
klara sig, när hon råkar i deras våld, som hon nyss grälat på.
Men i själva verket är ju berättelsen fullständigt orimlig.
En människa, som en hel natt vistas bland vilda djur, är i och
för sig icke något ämne för en historia. Och i detta som i så
många andra fall driver orimligheten oss att uppsöka andra
former av berättelsen, i vilka det funnits mera mening. Även
i det dagliga livet förekommer det ofta, att historier förlora
poängen, när de gå från mun till mun. Och i
sagotraditionen är förhållandet icke annorlunda. Därför letar man
ockse efter en saga, där detta drag om människan bland djuren
förekommer i ett rimligt sammanhang. Och en dylik saga
har Moltke Moe funnit just i en av de indiska samlingarna.
I denna indiska saga berättas det om en brahman, som hade
hustru och många barn, men inga pengar, och som därför gick
ut för att anskaffa något till huset. Han kommer in i en stor
skog och hör långt borta, hur något ryter och gnäller. Då
han gick efter ljudet, stötte han på en lejongrop, i vilken det
satt ett lejon, en apa och en orm samt dessutom en
människa, som var guldsmed. Det var på den tiden, då djuren
kunde tala; i sagokronologien ligger den således något bortom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
