Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag rört vid hans ansikte, skulle det ha givit ifrån
sig elektriska gnistor.
»Dra åt helvete, du gamla kadaver!» sade
Mulligan Jacobs.
Om jag någonsin sett mord i en människas ögon,
såg jag det nu i styrmannens. Han rusade in i
hytten med armen lyft till slag och handen knuten.
Ett slag av denna björnram, och Mulligan Jacobs
och all hans giftiga eld skulle ha släckts i evigt
mörker. Men han var oförfärad. Som en instängd
råtta, en skallerorm, som rest sig på sin stjärt,
orörlig, hångrinande och brummande, mötte han
den ursinnige jättens blick. Mer än så. Han till
och med sköt fram sitt ansikte på dess snedvridna
hals för att ta emot slaget.
Det var för mycket för mr Pike; det var för
omöjligt att slå till denna bräckliga, vanföra,
motbjudande varelse.
»Det är jag, som kan kalla er kadaver», sade
Mulligan Jacobs. »Jag är ingen Larry. Kom an och
slå till mig. Varför slår ni inte till mig?»
Och mr Pike var för bragt ur fattningen för att
slå till karlen. Han, vars hela karriär på sjön varit
negerpiskarens, kunde ej slå till denna
människo-spillra. Jag kan svära på, att mr Pike nu kämpade
med sig själv, om han skulle slå till eller icke. Jag
såg det. Men han kunde icke.
»Gå till ert arbete», befallde han. »Resan har
nyss börjat, Mulligan. Ni skall äta ur handen på
mig, innan den är slut.»
Och Mulligan Jacobs sköt sitt ansikte ännu en tum
närmare på den snedvridna halsen, och allt hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
